Av Hussein Askary *
STOCKHOLM， Feb.9(Greenpost)–Under 2018 riktades en störtflod av kritik mot Kinas Belt & Road Initiative (BRI), den stora satsningen på ”nya sidenvägar” som ska underlätta förbindelserna inom och mellan Eurasien och Afrika med hjälp av modern infrastruktur, som järnvägar, motorvägar, hamnar, flygplatser, kraftverk, dammar, kanaler och telekommunikationsnätverk. BRI har redan omskapat de internationella ekonomiska förbindelserna i synnerhet i den s.k. utvecklingssektorn och sätter fart på den ekonomiska utvecklingen och fattigdomsbekämpningen i många länder runt om världen med en kraft som inte går att hejda.
Misstänksamhet och kritik mot Kina från nyhetsmedier och politiska krafter i väst är inget nytt, men nu kläs den i andra ord. BRI framställs som ett sätt att lura utvecklingsländer att skuldsätta sig genom stora infrastrukturprojekt för att Kina ska kunna dra politiska och strategiska fördelar, framför allt när dessa länder sedan inte kan betala tillbaka lånen de fått från Kina.
Detta låter ju inte alltför långsökt, med tanke på den skurkroll som kineser, ryssar och andra icke-europeiska regelmässigt tilldelas i väst, inte bara i James Bond-filmer. Vi förväntas inte heller granska ”fakta” som vi blir serverade av etablerade experter och nyhetsmedier, som inte sällan på ett eller annat sätt är kopplade till eller till och med avlönade av staten.
Och varifrån kommer kritiken? Den kommer oftast inte från experter på ekonomi i USA eller Europa, utan från säkerhetsexperter och geopolitiska analytiker som har liten eller ingen kunskap om ekonomi.
Debtbook Diplomacy, ”skuldfälla-diplomati”[1], lanserades som begrepp i en rapport beställd av USA:s utrikesdepartement, som kom ut i maj 2018. Den rapporten användes sedan av amerikanska UD för att ringa i alla varningsklockor i hela världen om vilka konsekvenser Kinas BRI kunde få. Etablerade nyhetsmedier rapporterade vad rapporten hade ”kommit fram till” som om det var fakta. Men rapportförfattaren, en ung akademiker vid namn Sam Parker, som samma år hade avlagt sin magisterexamen på Belfer Center for Science and International Affairs vid Harvard Kennedy School, saknade kända ekonomiska meriter och hade inte heller publicerat någonting om ekonomin vare sig i Kina eller något annat land. Han kom i stället till Harvard efter att ha tjänstgjort flera år på USA:s departement för inrikes säkerhet![2]
Sri Lanka: Inget ”paradexempel”
Experterna och medierna har aldrig presenterat några egentliga belägg för vad de påstår är Kinas strategiska ”avsikter”. Det som de beskyller Kina för är snarare en projektion på Kina av de europeiska ländernas eget koloniala förflutna, som egentligen inte har någonting med Kinas faktiska historia eller utrikespolitik att göra.
Det enda exemplet på vad man hävdar är den kinesiska modellen, som man hela tiden återkommer till, är hamnen i Hambantota i Sri Lanka. Parker menar att Kinas övertagande av hamnen i Hambantota ska lyftas fram i alla sammanhang som ett ”paradexempel” på hur Kina tänker behandla andra länder. Vilken betydelse denna hamn har för Sri Lankas nu aktuella och framtida utvecklingsplaner bryr man sig inte om. Det enda man säger är att chansen att hamnen skulle generera intäkter ända från början var lika med noll, och att Kina pumpade in pengar i hamnen med den enda avsikten att sedan kunna lägga beslag på den.
Projektet, till en kostnad av sammanlagt 1,1 miljarder dollar, var inte en kinesisk idé, utan en del av den lankesiska regeringens plan för att avlasta den enda större hamnen i landet, Colombo Harbor Port, genom att anlägga en ny hamn och bygga ett industriområde i dess närhet. Den planen gick tillbaka till 2002, långt innan BRI var påtänkt. Att bygga kraftverk och anlägga nya industriområden var ett led i satsningen ”Regaining Sri Lanka”, med tonvikt på att stimulera den ekonomiska aktiviteten i landets södra del.
Arbetet med att anlägga hamnen i Hambantota påbörjades 2008 av China Harbour Engineering Company och Sinohydro Corporation. Projektet finansierades till 85 procent genom ett lån från China Export-Import Bank. Hamnen öppnades formellt för kommersiell trafik 2010, men godshanteringen blev inte den förväntade. De låga intäkterna och betydande finansieringskostnaderna gjorde att hamnmyndigheten i Sri Lanka 2016 tecknade ett avtal med innebörden att det statliga kinesiska holdingbolaget China Merchants Port skulle få leasa 70 procent av hamnen i 99 år och få en 85-procentig ägarandel i hamnen och industriområdet, mot att man förband sig att fortsätta investera i en uppgradering av faciliteterna där. Det kinesiska bolaget skulle investera ytterligare 700-800 miljoner dollar i utvecklingen av hamnområdet. Syftet med avtalet var att lätta på skuldbördan för Sri Lanka.
Kritikerna utgår från att Sri Lanka alltid kommer att förbli ett fattigt land utan industri, modernt jordbruk eller annan modern ekonomisk verksamhet som skulle ställa krav på en modern infrastruktur, som denna hamn. Dessutom nämns det nästan aldrig att merparten av den kommersiella sjöfarten mellan Ostasien och Europa passerar förbi bara 6-9 sjömil söder om Sri Lankas sydkust, och att den lankesiska ekonomin uppenbarligen skulle kunna dra fördel på olika sätt av de enorma handelsvolymer som färdas genom dessa vatten. Hamnanläggningen i Hambantota har alla möjligheter att kunna erbjuda sjöfartsrelaterade tjänster såsom skeppsklarering, omlastning av gods med mera samt har ett utmärkt läge för industrier som kan dra fördel av den direkta tillgängligheten till världsmarknaden.
Ena stunden beskrivs Hambantota som ett meningslöst och dyrt projekt, andra stunden som en betydande strategisk tillgång för det expanderande Kina.
Sjöfartsvägar förbi Sri Lanka. När hamnen i Hambantota rycks ur sitt sammanhang får man intrycket att Kina har byggt en hamn på en öde strandremsa mitt ute i ingenstans. Men Hambantota ligger bara 6-9 sjömil från en av de livligast trafikerade kommersiella handelsrutterna i världen.
Gav Kina lån till Sri Lanka till ett projekt som var dömt att bli ett affärsmässigt fiasko, bara för att sedan kunna ta hamnen i beslag när lånet förföll till betalning? Absolut inte. Men det är det som Parker vill få oss att tro.
Finns det någon annan rimlig förklaring? I den mån som just detta specifika exempel skulle vara utslag av en allmän trend, så är det att det visar att de internationella finansinstitutionerna och deras allierade ställer sig helt kallsinniga till utvecklingsländers önskan om att ta sig ur fattigdom och ekonomisk underutveckling. Parker skriver själv att Sri Lanka, efter ett förödande, decennielångt inbördeskrig, ”vände sig till Japan, Indien, IMF, Världsbanken och Asiatiska utvecklingsbanken med en förfrågan om finansiering för att anlägga en betydande hamn i det outvecklade Hambantotaområdet, men nekades finansiering på grund av frågetecken kring mänskliga rättigheter och affärsmässig bärkraft.” Kina sa inte nej till Sri Lanka, utan hjälpte till att göra verklighet av ett mål som landet självt hade satt upp.
En viktig ekonomisk poäng som vår tids journalister och ”experter” inte tar hänsyn till, är att infrastrukturens värde inte främst ligger i dess förmåga att generera finansiell avkastning; den avgörande betydelse som infrastruktur har för varje lands utveckling till en modern ekonomi ligger i att den höjer produktiviteten i hela den nationella ekonomin. ”Avkastningen på investeringen” är inte avgifterna som kan tas ut från dem som brukar infrastrukturen ifråga, utan intäkterna som flyter in till de produktiva industri- och jordbruksföretag som drar nytta av denna infrastruktur. Vi ska återkomma till detta.
Fakta i målet
Afrika. Den ”bild” som målas upp i den anti-kinesiska rapporteringen motsägs av fakta. Till exempel framgår det av den väldokumenterade forskning som gjorts av China Africa Research Initiative vid Johns Hopkins-universitetets School of Advanced International Studies (SAIS-CARI)[3], att merparten av de afrikanska skulderna inte är till Kina, utan till västländer och västligt dominerade institutioner som IMF och Världsbanken.
I sin vitbok om mötet i Peking i september 2018 med Forum on China-Africa Cooperation (FOCAC) skriver SAIS-CARI: ”Vi konstaterar att kinesiska lån för närvarande inte är en betydande orsak till skuldsvårigheter i Afrika. Många länder har ändå tagit stora lån från Kina och andra. Nya FOCAC-låneutfästelser kommer sannolikt att ta med Afrikas växande skuldbörda i beräkningen.” Kina lånade enligt vitboken ut 133 miljarder dollar till Afrika under perioden 2000-2016, med ett mycket stort belopp på 30 miljarder dollar 2016, efter FOCAC-mötet i Johannesburg 2015. Många afrikanska länder har fått lån från Kina, men i bara tre fall – Djibouti, Kongo-Kinshasa och Zambia – är Kina den största långivaren. I Kamerun, på fjärde plats vad gäller andelen kinesiska lån i förhållande till den totala utlandsskulden, är andelen kinesiska lån mindre än en tredjedel.
Pakistan. Pakistan är ett land som har suttit fast i en skuldfälla i många år, men det är inte Kina som är fordringsägare utan stater och finansinstitutioner i väst. Och, som vi ska visa nedan, om det är någonting som ska kunna hjälpa Pakistan att ta sig ur denna fälla, så är det samarbetet med Kina om att bygga den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren, China-Pakistan Economic Corridor (CPEC).
I sin Debtbook Diplomacy-rapport, under rubriken ”USA:s intressen på spel”, låter Sam Parker den imperialistiska undertonen i rapporten träda i dagen. Som ”punkt 1” slår Parker fast att ”Kinas expanderande regionala inflytande och tillgång till hamnar i Sydasien och Stilla havet på sikt kan ändra den regionala maktbalansen bort från USA:s effektiva dominans till sjöss”. Värre blir det i punkt 2: ”Kinas lån underminerar USA:s möjligheter att använda sitt eget ekonomiska bistånd till att gynna USA:s säkerhetspolitiska målsättningar. Detta bistånd har gett USA ett kraftfullt medel att främja sina intressen i Pakistan rörande kärnvapensäkerhet och terrorismbekämpning.”
Parker, liksom de flesta i väst med en kritisk inställning till Kina, beskyller Kina för att underminera västvärldens strategiska grepp över världen, genom att försvåra för västvärlden att använda ekonomiskt bistånd och lån för att kontrollera andra länder för strategiska syften. Ett märkligt argument!
Idag är det enskilda stater organiserade i den s.k. Parisklubben (nästan uteslutande västländer) och multilaterala långivare med IMF och internationella storbanker i spetsen som är Pakistans största långivare, inte Kina, enligt Pakistans officiella statistik[4]. 2018 uppgick Pakistans utlandsskuld till drygt 95 miljarder dollar, och skuldåterbetalningar (ränta och amorteringar) beräknas 2022-2023 belöpa sig till 31 miljarder dollar. Under innevarande budgetår kommer Pakistan att betala 4,2 miljarder dollar till dessa huvudsakligen västliga långivare. Skuldtjänsten på lånen till CPEC inleddes 2018, men utgörs av knappt 80 miljoner dollar i amorteringar, enligt uppgifter i den pakistanska dagstidningen The Dawn.
Mot den bakgrunden är det rätt ironiskt att den amerikanske utrikesministern Mike Pompeo, som basar över det departement som beställde Parkers rapport, i juli 2018 varnade IMF angående en förfrågan från den pakistanska regeringen om ett nödlån på 12 miljarder dollar. ”Förstå mig rätt. Vi håller ögonen på IMF”, sa Pompeo i en intervju på CNBC. ”Det finns ingen anledning att IMF-dollar, förknippade med de USA-dollar som är en del av IMF:s långivning, ska gå till att lösa ut kinesiska obligationsinnehavare eller Kina direkt”, sa Pompeo.
IMF, och därmed de västliga långivarna i Parisklubben, har aktivt blandat sig i Pakistans ekonomiska politik och suveränitet genom olika omförhandlingar av skulderna och de lånevillkor som alla IMF-lån är förenade med, med hjälp av mekanismer som Extended Fund Facility. Den senaste faciliteten i Pakistans fall var ett lån 2016 på 6,4 miljarder dollar. Ett villkor var att budgetunderskottet inte fick överstiga 4,2 procent, något som i princip omöjliggör statligt finansierade investeringar i infrastruktur. Ett annat var en nedskalning av Pakistans egna utvecklingsplaner med ca 1,6 miljarder dollar. Följden blir, som överallt annars där IMF och Världsbanken går in med sina s.k. räddningspaket, att skulden växer sig ännu större och ekonomin backar ännu mer, eftersom landet ifråga inte tillåts bygga upp en bas för framtida tillväxt. När nya lån går till att betala gamla skulder så spär det bara på den totala skuldsättningen.
Pakistans växande utlandsskuld är en direkt följd av landets enorma handelsunderskott. Varje år de senaste fem åren har underskottet varit minst 23 miljarder dollar, och det ökar dramatiskt. De viktigaste exportvarorna är textilier och livsmedel (huvudsakligen ris). Pakistan har också haft en fordonsindustri. Livsmedel är känsliga för prisfluktuationer, och textil- och fordonssektorerna är inte längre konkurrenskraftiga på grund av den dåliga energiförsörjningen i landet. Pakistans största importvaror (och orsaken till den negativa handelsbalansen och därav utlandsskulden) är olja, naturgas och raffinerade oljeprodukter (bränsle). Det är där Kinas insats genom CPEC kommer att spela den största rollen eftersom det förutom transportkorridorerna är just på energisidan som Kina koncentrerar sina investeringar, när man bygger den kinesisk-pakistanska ekonomiska korridoren[5].
Det står helt klart att om Pakistan, som varje år importerar olja och gas för 13-14 miljarder dollar, ska ha en chans att ta sig ur den ekonomiska krisen och skapa förutsättningar för en framtida blomstrande industrisektor, så är det absolut nödvändigt att man satsar stort på att öka den egna kraftproduktionen. Och det är det som Kina nu hjälper till med. Följande investeringar på energisidan är antingen färdigställda, under byggnad eller under förhandling: kolkraftverk (8.580 MW), vattenkraft (2.700 MW), andra värmekraftverk, däribland gaseldade (825 MW), solkraft (900 MW), vindkraftsparker (350 MW). Den förväntade nya kraftproduktionskapaciteten uppgår till sammanlagt 13.355 MW, att jämföra med Pakistans nuvarande installerade kapacitet på 25.000 MW.
Den sammanlagda kostnaden för denna nya kraftproduktion (inklusive kolutvinning och kraftnät) beräknas till 23-30 miljarder dollar, vilket motsvarar ungefär två års import av olja och gas, och mindre än hälften av det årliga handelsunderskottet.
Men i internationella medier fortsätter man att peka ut Kina som problemet, och det händer att rena falsarier kastas in i medieelden som om de var fakta.
Den pakistanska tidningen The News International basunerade till exempel ut i en rubrik den 29 september 2017, att ”Pakistan ska betala tillbaka 100 mdr dollar till Kina till 2024”.[6] Utan att ge någon förklaring till denna absurda siffra påstod man: ”Till 2024 måste Pakistan betala tillbaka 100 miljarder dollar till Kina, av en total investering på 18,5 miljarder dollar, som Kina i form av banklån har investerat i 19 snabbavkastande projekt huvudsakligen på energiområdet inom ramarna för China-Pakistan Economic Corridor (CPEC). ”Artikeln återkommer aldrig till detta hårresande påstående och ger ingen förklaring till siffrorna.
I Dagens Industri den 20 augusti 2018 påstod Johan Nylander[7] att: ”Under de tre senaste åren har Pakistan lagt på sig skulder till Kina på runt 270 miljarder dollar.” Nylander hänvisar till ”analyshuset IHS Markit” som sin källa, men där hittar vi inga sådana siffror[8]. Siffran 270 miljarder dollar står heller ingenstans att finna eftersom Pakistans samlade skuld till hela världen är mindre än 100 miljarder dollar. Men läsaren av DI förväntas bara svälja dessa uppgifter eftersom de kommer från en av de etablerade nyhetsmedierna.
Produktiva krediter kontra skulder
Sambandet mellan satsningar på avancerad infrastruktur och höjd produktivitet i hela ekonomin har påvisats allra tydligast av studier som gjorts på USA:s egen ekonomi.
I alla frågor som rör långivning är den viktigaste frågan som måste ställas inte hur lånevillkoren ser ut (räntesatser, betalningsfria perioder eller löptider) utan vad lånet ska användas till. Det handlar om skillnaden mellan ”pengar” och ”krediter”. Skillnaden ligger i vad som är ändamålet med utgivningen av nya pengar resp. krediter. Man ser det tydligt i den nu rådande, katastrofala penning- och finanspolitiken i det trans-atlantiska området.
Centralbankerna i USA, EU och Japan, ”the big three”, har sedan slutet av 2008 skapat i runda slängar 13-14 biljoner dollar i nya pengar (genom det som kallas ”kvantitativa lättnader”), och har därutöver pumpat in likviditet i bankerna i form av tillfälliga lån motsvarande ytterligare många biljoner dollar. Men ingenting av dessa pengar – varken pengar i omlopp eller i elektronisk form – har getts ut för något ekonomiskt syfte, inte heller för handel. De har getts ut enkom för ett finansiellt syfte: att förse dessa länders storbanker med tillräckligt mycket kapital och likviditet för att de ska kunna hålla näsan ovanför vattenytan trots massiva förluster och osäkra fordringar.
Krediter däremot, som ges ut av stater, är en skuld som staten ifråga tar på sig, och som ”betalas tillbaka” med ”ränta” genom den generellt höjda produktivitet som den kommande generationen kommer att åtnjuta. Kort sagt, det är den höjda framtida produktiviteten som är säkerheten för den utgivna krediten.
Total faktorproduktivitet
Det finns ett starkt samband mellan kreditgivning till nya infrastrukturprojekt och den så kallade totala faktorproduktiviteten. Den senare parametern är ett försök att mäta den andel av den ekonomiska tillväxten som beror på tekniska framsteg. Den högsta årliga produktivitetstillväxten i USA inföll, med detta mått mätt, under de perioder då man gjorde de största investeringarna i infrastruktur som byggde på ny teknik – ny transportteknik för vägbyggen, kanaler, järnvägar och så småningom rymdfärder, kraftproduktionsteknik, vattenbyggnadsteknik, kommunikationsteknik. Allra snabbast ökade den totala faktorproduktiviteten under 1930-talet, med 3,3 procent årligen, tack vare president Franklin D. Roosevelts New Deal och Four Corners-programmet, med sina stora infrastruktursatsningar. Detta enligt en rapport från U.S. National Bureau of Economic Research från 2013. Stapeldiagrammet visar total faktorproduktivitet i USA-ekonomin (årlig tillväxt per decennium)
Ett i tiden mera närliggande exempel på detta nära samband är Kinas makalösa ekonomiska tillväxt de senaste 20 åren. En utomordentligt hög investeringstakt i vattenregleringar, kärnkraftsutbyggnad och på andra tekniskt avancerade infrastrukturområden – att Kina efter en tioårig satsning plötsligt hade fler kilometer höghastighets- och magnetsvävarräls än resten av världens länder tillsammans är ett i mängden av hyllade exempel – har gett mycket höga tillväxttakter i total faktorproduktivitet och i ekonomisk tillväxt och framåtskridande över huvud taget. Sedan 2008 har Kinas största statliga banker också skapat krediter motsvarande ca 12-13 biljoner dollar, lika mycket som de ovan nämnda västerländska bankerna. Skillnaden är att Kina förvandlade dessa krediter till realekonomiska värden och en högre produktivitet och välfärd för sin befolkning.
Hur Kina har hanterat det egna landets ekonomiska utveckling smittar av sig på landets förbindelser med andra länder.
Bryter med västländernas koloniala attityd
Det är påfallande hur vanligt det är att politiker, akademiker och skribenter i Europa och USA talar till och om utvecklingsländerna och deras representanter i en nedlåtande ton, som om de var barn som inte kan tala för sig själva. Det skvallrar om hur djupt rotad den koloniala attityden, ”den vite mannens börda”, alltjämt är i västvärlden. Afrikaner framställs underförstått, och ibland helt ogenerat, som mindre vetande krakar, som de förslagna kineserna lätt kan lura skjortan av.
I en intervju nyligen på China-Africa Podcast[9] förklarade W. Gyude Moore, tidigare minister för offentliga arbeten i Liberia och andre stabschef åt det landets president, den afrikanska synen på kinesisk hjälp med finansiering, utifrån sin egen erfarenhet av att ha förhandlat med Kina om många infrastrukturprojekt. Han sa:
”När Kina framställs som den här stora, stygga aktören, som är bakslug och överhopar länder med skulder, så tänker man bort nästan all medverkan från ländernas egen sida. Det är nästan som om de afrikanska länderna är naiva och inte begriper vad som händer och Kina slår blå dunster i ögonen på dem. Man nästan infantiliserar afrikaner och afrikanska ledare. … På grund av den begränsade mängd pengar som kommer från internationella finansinstitutioner måste länder som Liberia söka sig åt ett annat håll. … Ett av de få länder som faktiskt är berett att tala med ett land som Liberia, som kanske inte har det bästa kreditryktet, efter att just ha fått lån för nästan 5 miljarder dollar uppsagda, är Kina. … För ett land som Liberia är det helt omöjligt att förlita sig enbart på Världsbanken eller Afrikanska utvecklingsbanken för finansiering av infrastruktur – det går bara inte.”
Som ett förtydligande av skillnaden mellan skuldsättning och investeringar i framtiden, tillade Moore: ”Om länderna ska kunna betala tillbaka sina skulder måste deras ekonomier ha kommit dithän att de faktiskt genererar intäkter, och utan infrastruktur går det inte. Det är som med hönan och ägget.”
Moore bemötte användningen av hamnen i Hambantota som exempel på kinesisk finansieringspolitik: ”Alla hänvisar till hamnen i Sri Lanka, men Kina har lånat ut miljardtals med dollar. Att hamnen i Sri Lanka är det enda exemplet som folk kan dra upp, det tycker jag visar att detta Sri Lanka-exempel, detta enstaka fall, inte kan tas för hela sanningen om hur Kina vinner sina partner.”
Industrialiseringstrappan: Vart går USA och Europa?
De farhågor som många känner inför BRI och det nya paradigm som det håller på att skapa i de internationella förbindelserna är obefogade. Det är felaktiga föreställningar om ekonomi och maktförhållanden mellan länder som driver USA och många länder i EU till att inta denna negativa hållning till BRI.
Man kan likna industrialiseringsprocessen vid en smal trappa. Kina och många utvecklingsländer klättrar uppåt i trappan, medan USA och EU är på väg nedåt, mot avindustrialisering. Båda parter kommer till en punkt där de möts öga mot öga mitt i trappan, och spärrar vägen för varandra. Det är här som spänningarna stiger. Det är här som den ena sidan måste bestämma sig för att gå samman med den andra och röra sig åt samma håll, vilket skulle underlätta för båda att röra sig fritt.
Dessutom skulle båda parter vinna på att bredda trappan så att alla får plats, eller, som president Xi säger när han beskriver Kinas utvecklingspolitik, ”göra kakan större”, så att alla kan få sin rättmätiga del, i stället för att kivas om en krympande kaka.
* Hussein Askary är styrelseledamot i Belt and Road Executive Group for Sweden (BRIX), www.brixsweden.com
Paul Gallagher och Jason Ross bidrog med material till denna artikel.
Översättning till svenska: Astrid Sandmark
[1] Debtbook Diplomacy, Sam Parker, Gabrielle Chefitz, maj, 2018 https://www.belfercenter.org/publication/debtbook-diplomacy
[2] Om Sam Parker: https://www.belfercenter.org/person/sam-parker
[3] China Africa Research Initiative, The School of Advanced International Studies (SAIS-CARI), Johns Hopkins University, augusti 2018: http://www.sais-cari.org/s/Briefing-Paper-1-August-2018-Final.pdf
[4] Den pakistanska centralbankens egen statistik för finansåret 2017-2018: http://www.sbp.org.pk/ecodata/pakdebt.pdf
[5] Budgetåret 2017-2018 uppgick Pakistans import till 60,86 miljarder dollar, vilket var 2,6 gånger mer än exporten, som inbringade 23,22 miljarder dollar, med ett rekordstort handelsunderskott på 37,64 miljarder dollar som följd. Importen dominerades återigen av energi (olja och gas), till ett belopp av 14,43 miljarder dollar. Pakistan har lånat från bland annat västerländska banker för att finansiera sina köp av petroleumprodukter på den internationella marknaden. Den 3 augusti 2018 uppgav den pakistanska tidningen Express Tribune att den brittiska Standard Chartered Bank (SCB) skulle ge ett affärslån till Pakistan på 200 miljoner dollar till 4,2 procents ränta för att finansiera import av flytande naturgas. SCB är en av Pakistans största långivare, som enbart 2016-2017 lånade 1,1 miljarder dollar till landet. För att förstå hur viktigt det är för Pakistan att utveckla en egen kraftproduktion, kan man se på följande siffror: Den totala installerade kapaciteten för produktion av elkraft är 25.000 MW (2017) med en genomsnittlig förbrukning på 19.000 MW. Energislagen är: 1. Olja och gas: 14.635 MW (64,2 procent). 2. Vattenkraft: 6.611 MW (29 procent). 3. Kärnkraft: 1.322 MW (5,8 procent).
[6] The News International, 29 september, 2017, “Pakistan to pay back $100 bn to China by 2024” (https://www.thenews.com.pk/print/233333-Pakistan-to-pay-back-100-bn-to-China-by-2024 ).
[7] “Nya Sidenvägen hotar bli skuldfälla”, Johan Nylander, Dagens Industri, Aug 20, 2018. https://www.di.se/nyheter/nya-sidenvagen-hotar-bli-skuldfalla/
[8] En av IHS Markits rapporter från 2018 finns här: https://ihsmarkit.com/research-analysis/a-difficult-year-ahead-for-pakistan.html
[9] https://chinaafrica-podcast.com/an-insiders-view-of-the-china-africa-debt-trap-debate