Tag Archives: Xuefei Chen Axelsson

World Water Week in Stockholm focuses on water and waste to reduce and reuse

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Aug. 28,  (Greenpost) – World leaders, water experts, development professionals, policy-makers and students have gathered in Stockholm for a week-long meeting focused on finding ways to better use, and reuse, the world’s increasingly scarce fresh water.

The opening plenary of the water week began with Swedish Astronaut Christer Fulgesang telling about his stories in the spaceship.

Fuglesang said there is a very sophosticated water reuse system in the space which can treat their urin into drinking water.  Grapes can be grown there and many advanced technologies can be used to make water use more efficiently.

During this year’s water week, people talk more about the term “water scarcity” . As more countries, and cities, experience the effects of high population pressure and less available freshwater, the interest among policy-makers, businesses, and citizens grows. The realization is there. We need to become more efficient water users. We need to make some drastic changes.

“World Water Week is a key meeting place for the water and development community; it is here that we come together and make sure that the very best ideas are brought forward,” said SIWI’s Executive Director, Torgny Holmgren.

Holmgren said water is not a sector, it is a connecter linking all sectors in our daily life.

World Water Week is the world’s biggest global annual meeting focusing on water and development. It is organized by SIWI, Stockholm International Water Institute. The Week draws over 3,000 participants from nearly 130 countries, who come to Stockholm to learn about new research results, share experiences, discuss progress in the implementation of the Global Goals, and together try to find new ways to meet the world’s growing water challenges.

The President of the United Nations General Assembly, Peter Thomson, called the world’s climate and water resources the “fundament of our existence”, and said that “Without proper stewardship of that fundament the 2030 sustainable development agenda obviously goes nowhere. Because without the fundament we can’t exist.”

“Together with the Paris Climate Agreement, implementation of the 17 Sustainable Development Goals represents the best chance our species has to achieve a sustainable way of life on Planet Earth before it is too late”, he said adding that we must take inclusive and integrated approach to involve all kinds of people and expertise together.

Sweden’s Minister for Environment, Karolina Skog said that “Sustainable and efficient management of our water and wastewater has a profound effect on all aspects of human life; economic growth, sustainable development, sustainable city planning, circular thinking in industry and in production, energy saving, good quality of our water and, last but not least, it is crucial for health and for a sustainable environment.”

Another central aspect of efficient water use, is to use less. In his welcoming speech Holmgren pointed out that it will be challenging but necessary to change large-scale water consumption patterns:

“The Week’s theme, Water and waste: Reduce and reuse, really touches the very core of our daily lives. To reduce, some drastic changes will be necessary – especially by the main water users, including industries, energy producers and the agriculture sector.”

He added that changes are also needed in how we think about reuse of water: “I think that it is very important to try and change the mind-set around waste. Rather than presenting us with a problem, we can view waste as an asset also becoming a business opportunity.”

Stephen McCaffrey, 2017 Stockholm Water Prize Laureate and a Professor in water law, spoke of the need for water cooperation and water diplomacy. He told participants that although the ingredients for potential water conflicts exist, such as higher population pressure, climate change, and much of the world’s fresh water being shared by two or more countries, studies show that water sharing is much more likely to lead to cooperation than conflict.

The grand opening plenary ends with Kevin Rudd led panel discussion on how to prioritize and financing water issue with participation of Swedish, Danish, Malaysian, World Bank, Ecuador and Ethiopian leaders.

Beginning from 1990, SIWI is a water institute, working to improve the way freshwater resources are governed. By combining its areas of expertise with its unique convening power, SIWI influences decision-makers, facilitates dialogue and builds knowledge in water issues, thereby contributing to a just, prosperous and sustainable future for all.

SIWI organizes the world’s most important annual water and development meeting, World Water Week, and it awards the Stockholm Water Prize and Stockholm Junior Water Prize.

About World Water Week: World Water Week is the largest annual meeting for water and development issues, organized by Stockholm International Water Institute (SIWI). The Week brings together more than 3,000 participants from nearly 130 countries representing actors from governments, private sector, multilateral organizations, civil society and academia to shape joint solutions to global water challenges. The Week strives for equal gender participation. At this year’s Week, 46 per cent of participants are female, and 54 per cent are male.

Note to Editors:

Video: The Closing Ceremony Concert of 2017 The Fourth Stockholm International Arts Festival 6

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Aug. 24 (Greenpost)– The Closing Ceremony Concert of 2017  The Fourth Stockholm International Arts Festival was held in Musikaliska on Aug.20, 2017.  The videos is as the following:

北欧绿色邮报网报道(记者陈雪霏)– 2017第四届斯德哥尔摩国际艺术节闭幕式音乐会8月20日在斯京圆满落下帷幕。视频如下:

Section 6: Yellow River Cantata

23. Piano solo: Ode to the Yellow River (Yellow River piano concerto), performed by Yan Shuang Lindblom

24. Song: Wrath of the Yellow River, soloist: Zou Rongmei, accompanist: Yan Shuang Lindblom

25. Song: Defend the Yellow River, performed by all the artists, accompanist: Yan Shuang Lindblom

Closing song

Chorus Beethoven Ninth Symphony “Ode to Joy” performed by all the artists,

accompanists: Anders Delin(guitar), Jing Wu (flute), Shiyu Thang(piano)

The concert ended with Prize awarding ceremony & group photo.

Filmed by Xuefei Chen Axelsson. Text: Åsa Wretman.

Video: Closing Ceremony Concert of 2017 The Fourth Stockholm International Arts Festival 2

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Aug. 24 (Greenpost)– The Closing Ceremony Concert of 2017  The Fourth Stockholm International Arts Festival was held on Aug.20, 2017.  The videos is as the following:

Section 2: Poems of the West

Semi chorus: Moscow Nights and Katyusha, performed by Inga Hägstöm and so on, from Russia Vesna Choir

Song: Hawthorn tree, performed by Ruijing Arctic Voice Choir.

conductor: Xiaoyin Yang, accompanist: Shiyu Tang

Chorus Nanping night bell, performed by Ruijing Arctic Voice Choir

conducter: Xiaoyin Yang, accompanist: Shiyu Tang

 

India doesn’t support belt and road initiative, so what?

By Xuefei Chen Axelsson

India didn’t show up at the summit meeting in May what was held in Beijing. Some reports always mentioned this to show the differences between India and China.

China and India are neighbours and they need to have good relationships. But it doesn’t mean that they will agree with everything.

Belt and Road initiative is just an initiative and it is not an order in China. It is an initiative for all the countries who are interested in it to discuss how to cooperate and how to benefit from it.

Indeed China has a lot to offer such as high speed train technology and engineering teams. This high speed trains was criticised a lot at the beginning in China several years ago when it just began to operate. Some reports say it was only for the rich and far away from the city center and so on.

After several years operation, it proves to be a great success. It is so convenient to travel with Gaotie or G–lines. For example from June 20th to July 27th, I have traveled from Beijijng to Tianjin, from Tianjin to Shanghai and from Shanghai to Suzhou, from Suzhou to Beijing. From Bejing to Jinzhou, from Jinzhou to Shenyang, From Shenyang to Dalian and from Dalian to Jinzhou. I felt so happy to have chosen Gaotie or Chinese high speed train with 300 kilometer per hour speed.

The environment in the train is perfect and the short time of travelling between cities really make you happy. It is better than airplane and much better than car. It is very practical and comfortable.  Thus the High Speed Train now is almost full all the time, but it is still easy to buy the tickets.

If the world is connected with China’s High Speed train, I believe it will really benefit whichever country or province, or region to have it.  The condition is that it must be more than 200 kilometers distance.  If it is too short, then use the car or normal train.

China didn’t impose anybody or any country to take part in its initiative.  It is just a great proposal that quickly was recognized and highly praised by many countries.

In particular, Schiller Institute published a book to detailly describe their thoughts about the possible projects that can be constructed in the world at different points.

It is like the development in China. Those who didn’t have the chance to join in that stage, now they like to join China’s initiative and don’t want to miss this train this time.

Thus people should not always politicize the relations with economic development issue.

This time India rushed across the border to the Chinese side. It shows that India was extremely sensitive and wanted to show that they are strong enough to push Chinese back. But it seems there is such a big misunderstanding in the issue.  The question is Chinese soldiers were building road in their own border. But for courtesy, Chinese informed their other side.  It is like any Chinese neighbors who want to build their own house, but they also tell the neighbor that we are doing this, if it is too loud for you, excuse me.

Indian troops were stationed there because they wanted to protect Bhuttan, but Bhuttan didn’t really invite them to do so. They now also admit that that land is Chinese land, but not Bhuttan’s land, according to a report from Observer new media.

It quoted Chinese embassy people in India.  And Indian media now reported this news too.

I hope this issue can be solved immediately and Indian soldiers go back to your side.

China and India both belong to the ancient four great civilisation. Iraq has been demolished and Eqypt is facing a lot of challenges too.

Only China shows the best development since 1850. Now India is catching up. Chinese people respect India’s great culture and civilisation,  and Indian people also admire China’s development. Both enjoy the world’s largest population. I believe Indian population will grow faster than China’s because India didn’t implement any family planning policy.  India paid great attention to IT and other technology.

I think China and India should learn from Sweden and Norway, Sweden and Denmark, USA and Canada and Britain and France to negotiate their border and do not use the force to do it.

2017 China trip- landing in Beijing 1

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Aug. 7(Greenpost)– Seven or 7 seems to be my lucky number this year.  My husband, my daughter and I finished our China trip on 2017-07-27. And I like to have a review from today.  Please stay tuned.

London visit paves the way to China

I am a Chinese and I love China no doubt about it. But sometimes I was tired of China. That is why I can live in Sweden for 11 years now and still not too tired yet. Except the first three years, I almost went back to China every year or even twice a year for some years.

Last year, I told my daughter that we all should go to China this summer because it had been three years since they went to China last time.

She said she didn’t want to go simply because Chinese people are too warm to her. They always said she is beautiful, Pretty, Piaoliang.  Since the first time she went to China, she was like a little angel and people queued the long queue to see her.

She is a good mix of Chinese and Swedish. When I was in Harare, Zimbabwe, my German teacher married with a native Zimbabwan and their mixed child was claimed to be the best.  When I was a child, when thinking of having a mixed child, it was almost a curse. But as China opens up and we are more and more in favor of the western culture, my child is very well accepted in China.

However,  she has become a little picky about China. For example, in Beijing in winter it was actually very hot inside the room. Chinese people talked too loud compared with Swedish people and so on.  Although in my eyes it was obvious that we should go to China this summer, they had to discuss it many times. My daughter said she wanted to go to London first in stead of America or China.

I said ok, then you must go to China in the summer! I booked the tickets right after we came back from London.  To be honest, we didn’t visit too much of London. Except Crystal Palace and Queens Hotel, we didn’t go to London Tower or Big Ben. But that turned out to be good.

My daughter always mentioned her London trip and wanted to go again because she lived in Queens Hotel!

Visiting China will use the same strategy. Not visit famous tourist sites, but just stay in hotels or at home to relax. Take a walk in the park nearby and doing nothing normal.

Coming back from Shanghai, my brother in law asked whether we had been to the tallest building in Shanghai, I said please don’t ask us about the most popular place!

Eight hours flight didn’t seem to be too long because we not only ate two Chinese meals with just right amount for our stomach, but also watched films.

Jackie Chan played a professor and found a gold treasure in India.  With the shuttle of time and the beauty of actresses, especially the part when Jackie Chan was driving with the big lion, it killed all our sleepiness!

Air China is very comfortable and just after a couple of times of travelling, I decided to fix Air China as my flight because I don’t like to save some money but to travel through Amsterdam, Copenhagen or Helsinki to spend at least three or four extra hours. Once I and my daughter travelled via Amsterdam, we had to stay one night at the airport and the next day we had to travel to Heathrow Airport in order to go to Stockholm! Enough is enough.  I’d rather spend a little more money to fly direct than go round about.

Chinese girls are beautiful and nice and it is very good that they both speak English and Chinese.  As time goes by, I like to save my energy as much as possible.

Beijing Airport is the same as before.  It is large, broad and bright. It was due to the 2008 Olympics, Beijing Airport was improved. Immediately you can feel the water saving facilities in the toilet.  All the water tap used sensing devices.  Without sensing, no water comes out!

It was easy because I put a smaller suitcase inside the big suitcase just in order to use them when we went back to Stockholm.  There were so little things we could take from Sweden to China.  When coming back, we have a lot to take.

As we came out of the customs, my sister and brother in law showed up to receive us.  She just bought a BMW last summer after she came back from Indonesia where she worked for two years.  I suggested she buy Volvo, but she chose the landrover BMW in the end. She wanted to drive in the countryside or tourist sites in suburban Beijing.

I felt privileged to have them receive us.  If I were alone, I would like to take the fast train or subway to go home.

It was my brother in law who drove the car. He drove a car in Namibia when we were both working in Africa.  Later he turned out to become my brother in law.  The world was actually not big.  After going around the globe for  a whole round, I came to Sweden from New Zealand.

Arriving at home, I felt hungry. My brother in law cooked dumplings for us and we ate a lot together with dried Toffo salad.  Then we had a sleep which can be counted as 24 hours because we slept almost in a stretch to next day and next day. The room was hot and it felt like a free sauna! Sweat streams out easily out of forehead and neck.

Beijing, a warm Beijing warmly welcomed us!

A far more cleaner Beijing is waiting for us!

I feel very glad because I look forward to seeing many of my friends, classmates and most importantly my parents, my father, 84 and my mother 74! PLUS THEIR GRANDSON, 2.5 years old!

Swedish Bahr awarded a Cristal highest accolade at Annecy in France

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, June 18(Greenpost)–Niki Lindroth von Bahr has been awarded a Cristal, the highest accolade at Annecy in France, the world’s leading animation festival, for her animated short film, The Burden.

  The Annecy International Animated Film Festival is number one in the animation world, and hence the competition is world class. Over the course of the week, I have received a great deal of positive feedback about The Burden, proof that it has made a strong impression. Being awarded the top prize is a great success for Niki, and hopefully it can inspire the Swedish film world to delve even deeper into the field of animation,’ stated Anna Serner, CEO of the Swedish Film Institute.


– I am so incredibly happy! I hope this type of recognition enables me to work with longer format films in the future. For my next project, I would like to make an animated horror film set in the finance world,’ Niki Lindroth von Bahr explains.

 Just a month ago, Niki Lindroth von Bahr attended Cannes, where The Burden was competing in the Quinzaine des Réalisateurs section. Screened earlier this year at the Gothenburg Film Festival, where it won the Best Swedish Short Award (Startsladden), The Burden was also voted the audience favourite in the short film category.

 

The Burden was produced by Kalle Wettre of Malade Aktiebolag, with support from the Swedish Film Institute’s prior short-film commissioner Andreas Fock.

Niki Lindroth von Bahr, born in 1984, is a trained scenographer and creates the props for her own films.  She has previously directed short films One Night in Moscow (2008), Tord and Tord (2010) and Bath House (2014). Her films have been screened at festivals such as Sundance, Berlin and Annecy and she has received awards for her shorts at film festivals in Chicago, Rio de Janeiro, Brussels, Abu Dhabi, Fredrikstad and Baden, among others. In addition, she created the puppets for Johannes Nyholm’s Las Palmas, which screened at Quinzaine des Réalisateurs in 2011.

Source  Swedish Film Institute

Nordic Spring International Peace and Culture Festival held in Stockholm

By Xuefei Chen Axelsson, Photo Wu Ming

Nordic Spring International Peace and Culture Festival has been held in Jordbro Cultural center south of Stockholm over the weekend with Chinese cultural style.

Xuefei Chen Axelsson, President of China-Europe Cultural Association the purpose of Nordic Spring International Peace and Cultural Festival is to enhance Chinese harmonious culture, enrich people’s lives and promote cultural exchange between China and Europe and promote peace with cultural activities.

“The current world is not always very peaceful. The terrorist attack just took place in the Stockholm city center on April 7th, the tension in the Korean Peninsula aroused world wide attention. Syria and Afganistan are still facing conflict and war. Mankind faces severe challenges and choices. “ she said.

“We choose to promote peace and development  with culture. Only when we have a peaceful environment, can we talk about development.  We believe cultural exchange can promote understanding and trust between peoples and countries. Let’s support the “belt and road “ strategy put up forward by Chinese President Xi Jinping, which is believed to be possible to avoid conflict caused by geopolitics.  Let’s sing and dance for peace and love. We shall also hear Bob Dylan, the Nobel winner in Literature’s lyrics criticising war.”

Nordic Spring International Peace and Cultural Festival is a peace and culture program launched by China- Europe Cultural Association, PROFOCA, Green Post, Mångakulturella Föreningen Nypånet, Chinese Teachers Association in Sweden, Swedish Shenyang Association, Sweden-China Cultural Assocition, Nataligrupp and European-Asian Peace and Culture Promotion Association.

Guo Yanhang, Councilor of Chinese Embassy in Stockholm also spoke at the opening. He said it is commendable that Chinese in Sweden hold such activities to enhance Chinese culture, to promote Sino-Swedish and Sino-European relations.  To promote peace and development with cultural activities is a great effort to realize the concept of Belt and Road put up forward by Chinese President.

The festival began with a song Getting together by Huang Bingwang to make the atmosphere very warm.

Li Xinrui and Su Menghan played Joga very beautifully with admirable actions.

Yan Hongmei has sung the Yue Opera from southeast China.

Luan Dehan’s violin Fisherman’s harvest gave the audience a beautiful picture with music.

Dong Jiajun’s Hulusi play of Wedding oath and Deep in the forest gave a beautiful picture of Southwestern China’s Yunnan Province with such a beautiful melody.

Jin Xinrui played Guzheng, an ancient Chinese string instrument. The music is called Spring Morning in the Snow Mountain.

Zhai Yijia played erhu Birds words in the mountain, very vividly reflects birds singing.

Wu Jing played Spring arrives in Xiangjiang River with Bamboo flute. She also played Eklundaposkan with long flute.

Huang Yuye and Chen Xuefei played 16th style Taiji.  Yang Hongyu and her four other teammates played Soft Beauty Dance.

Children from Sweden-China Cultural Society played little pine tree.

The remarkable dance was from a group of 60 year olds on average  who played Tibetan dance, the Blue Plateau. It was very beautiful.

Russian Natali Grupp played Christmas Dance and Show Dance.

Nobel prize winner Bob Dylan’s song Blowing in the wind was also sung by Chen Xuefei and she also read the Chinese translation.

Li Zhanchun  sang a popular song Missing Home and won a lot of applause.

Li Jia as soprano has sung the song Heavenly Road or Tianlu in Chinese. Her beautiful voice makes us enjoy it very much.

She also led all the other actors and actresses to sing My motherland while all the artists both children and adults came to the stage. That was the moment that all of us no matter which ethnic group we belong to, sing together.

The concert was hosted by Chen Yang and Åsa Zhenzi.

Natali said it was wonderful to see that all of us can stand together to sing and dance. That is wonderful to have such a great event at this time in Stockholm. In the future, there will be more cooperation between us.

The honorary guests to the festival are Wang Jianrong, President Swedish Chinese Federation of Industry and Commerce, Ye Peiqun, Executive President of Swedish Federation of All Chinese Associations, Zhu Jinchuan from Air China Stockholm, Yanhan from Bank of China , Duan Maoli professor at Karolinska Institutet and vice president of Swedish Chinese Federation of Industry and Commerce.

 

A total of 130 people attend the festival.

Greenpost had a record high of visits last June 4

STOCKHOLM, June 4(Greenpost)–Today it marks one year anniversary of the highest visits of this website www.greenpost.se with a record of 5941 visits.

I see it as the good beginning of this website. But after that it stablizes around 2000 every day more or less.

I hope there will be another record later and when it breaks one million visits we shall have a good celebration.

Right now it is 667467 in total over a year.

Morgan Stanley CEO optimistic about China’s economy

BEIJING, Nov. 29 (Greenpost) — The head of Morgan Stanley maintained his positive outlook on the Chinese economy despite a continued slowdown amid lackluster domestic demand and rising external uncertainties.

James P. Gorman, chairman and CEO of the leading global investment bank, said during a lecture in Peking University that the growth rate is down but the increase is still enormous and China’s contribution to global economy remains the highest of any countries in the world.
The economy expanded at 6.9 percent year on year in the first three quarters of 2015, down from 7 percent in the first half and marking the lowest reading since the second quarter of 2009.
The lingering slowdown has triggered market worries about the economic outlook.
However, Gorman dismissed the concerns. “The market gets obsessed by percentages. Is China growing at six, seven, eight or ten percent?” He pointed out the economic transition is more significant than growth pace.
A pioneer in exploring the Chinese market, the global leading investment bank still regards China as a major impetus for its international business.
It celebrated its 20th anniversary in China in 2014 with more than 1,000 local employees, and held its first China Summit in Beijing in May, which brought together more than 1,100 global investors looking for new opportunities in the country.
A latest Morgan Stanley report said China’s reforms and opening up policies, especially those in tertiary sector, will generate more business opportunities in health care, Internet and technologies.
The bank maintained its annual GDP growth forecast for the full year at 7 percent and expects mild improvement in the next several months thanks to pro-growth measures including fiscal and monetary easing.  Enditem

Source Xinhua

Editor Xuefei Chen Axelsson

En ledsen ju stark tal av Svetlana Alexievich

Av Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec.7(Greenpost)–Jag vet inte vad ska skriva efter jag hade läst Alexievichs Nobelföreläsning.

DSC_4687Jag läste på engelska, tårarna föll och jag kunde inte hålla på.

Det är en ledsen men stark nobelföreläsning. Det är som sin bok. Det är som politiska tal, men det är sentimentallt också. När Xi Jinping och Ma Yingjiu skakade händerna, måste vi tänka att vi är lykliga. Vi kineserna är bröderna också.

Alexievich reflecterade livet så djupt och hon hade tre länderna och hon inte vill se att Ryssland och Belarus slår varandra för att de är bröderna. Men historier passade precis som det är nu.

Jag tycker att det är så ledsen att vi måste tänka om vad man vill.

Jag vill gärna flera människor kan läsa sin nobelföreläsning också.

Var så god.

am-alexievich-signed-chairAlexievich  Photo:Alexander Mahmoud

Om ett förlorat fältslag

Jag står inte ensam i den här talarstolen … Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: “Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer.” Utan armar … utan ben … Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är …

Här är bara några av de sorgsna melodier som jag lyssnar på …

Den första rösten:

“Varför ska du veta det här? Det är så sorgligt. Jag mötte min man i kriget. Jag var stridsvagnssoldat. Jag hade kommit fram till Berlin. Jag minns hur vi stod vid riksdagshuset, då var han ännu inte min man, och han sade till mig: “Vi kan väl gifta oss. Jag älskar dig”. Men jag tog så illa vid mig av de där orden – hela kriget hade vi levt i smuts och damm och blod och runt omkring fanns bara svordomar. Jag svarade honom: “Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig.” Jag var så arg att jag rent av ville slå till honom. Han kände allt det där, hans ena kind var brännskadad och full av ärr, och över de där ärren såg jag tårar rinna. “Visst, jag ska gifta mig med dig.” Så sade jag … jag kunde själv inte tro att jag sade det … Runt omkring oss var det sot, och krossat tegel – vi var, kort sagt, omgivna av kriget …”

Den andra rösten:

“Vi bodde i närheten av kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag arbetade som konditor, jag gjorde tårtor. Men min man var brandman. Vi hade just gift oss, vi brukade till och med gå hand i hand till affären. Just den dagen reaktorn exploderade hade han jourtjänstgöring på brandstationen. När larmet gick åkte de dit i sina skjortor, i sina vanliga kläder, det var en explosion på ett atomkraftverk, men man delade inte ut några specialkläder åt dem. Det var så vi hade det … Ni vet … Hela natten höll de på att släcka branden och med de radioaktiva stråldoser de fick kan man inte överleva. På morgonen skickades de genast iväg med flyg till Moskva. Akut strålsjuka … en människa kan bara leva några veckor … Min man var stark, han var idrottare, han var den siste som dog. När jag kom dit sade de till mig att han låg i en speciell box, dit de inte släppte in någon. “Jag älskar honom”, sade jag vädjande. “Det är soldater som sköter om dem. Vad skall du där att göra?” – “Jag älskar honom.” – De försökte tala mig till rätta: “Det är inte längre en människa att älska – det är ett saneringsobjekt. Förstår du?” Men jag upprepade bara en och samma sak för mig själv: Jag älskar, jag älskar … På natten klättrade jag upp till honom på brandstegen … Eller så bad jag nattvakterna, jag gav dem pengar för att de skulle släppa in mig … Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet … Efter hans död … några månader senare födde jag en liten flicka, hon levde bara i ett par dagar. Hon … Vi hade längtat så efter henne, men jag dödade henne … Hon räddade mig, hela det radioaktiva angreppet hade hon tagit emot. Hon var så liten … Den lilla … Men jag älskade dem båda. Kan man döda med sin kärlek? Varför är de så nära varandra – kärleken och döden? Alltid är de tillsammans. Kan någon förklara det för mig? Jag kryper på knäna vid graven …”

Den tredje rösten:

“När jag för första gången dödade en tysk … Då var jag tio år, partisanerna tog redan med mig ut på uppdrag. Den där tysken låg sårad … Jag hade blivit tillsagd att ta ifrån honom pistolen, jag sprang fram, men tysken hade gripit tag i pistolen med bägge händerna och lyfte den mot mitt ansikte. Fast det var inte tysken som hann först, det var jag …

Att jag hade dödat skrämde mig inte … Och under kriget brukade jag inte minnas honom. Runt omkring fanns många som blivit dödade, vi levde bland döda. Jag blev förvånad när en dröm om den där tysken plötsligt dök upp många år senare. Det var oväntat … Drömmen hemsökte mig gång på gång … Jag flyger, men han släpper mig inte. Eller så lyfter jag … Jag flyger … och flyger … Men han jagar ifatt mig, och tillsammans faller vi. Jag ramlar ner i en grop. Jag vill resa mig … ställa mig upp … Men han hindrar mig … Han låter mig inte flyga iväg …

En och samma dröm … Den förföljde mig i flera decennier …

Jag kan inte berätta om den där drömmen för min son. När han var liten kunde jag det inte, jag läste sagor för honom. Nu har min son blivit vuxen – men jag kan ändå inte göra det …”

 

Flaubert brukade säga om sig själv att han var en pennans människa. Jag kan säga om mig själv att jag är en örats människa. När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden! I mörkret. Det finns en bit av människolivet – den talspråkliga ­– som vi inte lyckas erövra åt litteraturen. Vi har ännu inte insett dess värde, eller häpnat och hänförts av den. Men mig har den förhäxat och gjort till sin fånge. Jag älskar när en människa talar … Jag älskar den ensamma människorösten. Det är min allra största kärlek och passion.

Min väg till denna talarstol har varit nästan fyrtio år lång – från människa till människa, från röst till röst. Jag kan inte säga att denna väg aldrig har varit mig övermäktig – många gånger har jag blivit chockad och skrämd av en människa, jag har känt hänförelse och vämjelse, och jag har velat glömma det som jag har hört och återvända till den tid då jag ännu svävade i okunskap. Åtskilliga gånger har jag också velat gråta av glädje, över att jag har fått se hur underbar en människa är.

Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Det gavs undervisning i död. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss att älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra för-äldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.

Jag har skrivet fem böcker, men för mig känns det som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia …

Varlam Sjalamov skrev: “Jag deltog i ett stort förlorat fält-slag, för en verklig förnyelse av mänskligheten”. Jag försöker rekonstruera detta fältslags historia, dess segrar och dess nederlag. När man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv. Men det fanns en tid när inte en enda av 1900-talets politiska idéer kunde mäta sig med kommunismen (och med Oktoberrevolutionen, så som dess symbol), eller attrahera västerländska intellektuella och människor i hela världen lika starkt och intensivt. Raymond Aron kallade kommunismen ett “opium för de intellektuella”. Idén om kommunism är åtminstone två tusen år gammal. Vi finner den hos Platon – i läran om den riktiga idealstaten. Och hos Aristofanes – i drömmarna om en tid då “allt blir gemensamt” … Och sedan hos Thomas More och Tommaso Campanella … Och hos Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. I den ryska själen finns det någonting som har tvingat oss att försöka göra dessa önskningar och drömmar till verklighet.

För tjugo år sedan tog vi avsked av det “röda” imperiet med förbannelser och tårar. Idag kan vi redan lugnt betrakta denna näraliggande händelse som en historisk erfarenhet. Det är viktigt, eftersom dispyterna om socialismen ännu inte har tystnat. Det har vuxit upp en ny generation, som har en annan världsbild, men åtskilliga unga människor läser åter Marx och Lenin. I ryska städer öppnar man Stalinmuseer och reser monument över honom.

Det finns inget “rött” imperium, men den “röda” människan finns kvar. Hon lever vidare.

Min far, som dog för inte så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Jag kan aldrig ta ordet “sovjetmänniska” i min mun, för då skulle jag bli tvungen att kalla min far för det, och mina nära och kära, och folk jag känner. Och mina vänner. De kommer alla därifrån – ur socialismen. Bland dem finns många idealister. Eller romantiker. Idag har man en annan benämning på dem – slaveriets romantiker. Eller utopins slavar. Jag tror att de alla hade kunnat leva ett annat liv, men de har levt ett sovjetiskt. Varför? Jag har länge sökt svaret på den frågan – jag har rest kort och tvärs genom det väldiga land som nyligen kallades Sovjetunionen, jag har spelat in tusentals band. Det var socialismen och det var helt enkelt vårt liv. Korn för korn, smula för smula har jag samlat ihop den “hemgjorda”, “inre” socialismens historia. Hur den levde i människosjälen. Jag lockades av just den där lilla rymden – människan … en människa. I själva verket är det också där som allting sker.

Alldeles efter kriget var Theodor Adorno skakad: “Att skriva dikter efter Auschwitz – det är barbari.” Min lärare Ales Adamovitj, vars namn jag idag vill nämna med tacksamhet, ansåg också att det var hädiskt att skriva prosa om 1900-talets hemskheter. Där får man inte hitta på. Man måste återge sanningen, sådan den är. Det krävs en “hyperlitteratur”. Det är ett vittne som måste tala. Man kan minnas Nietzsche och hans ord om att det inte finns en enda konstnär som står ut med verkligheten. Och som inte upphöjer den.

Jag har alltid plågats av att sanningen inte ryms i ett enda hjärta, eller i ett enda intellekt. Den är liksom uppdelad ­– det finns många av den, den är olika och utspridd i världen. Hos Dostojevskij finns tanken att mänskligheten vet mer om sig själv, oändligt mycket mer än vad den har hunnit nedteckna i litteraturen. Vad gör jag? Jag samlar känslornas, tankarnas och ordens vardaglighet. Jag samlar min tids liv. Själens historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar. Jag sysslar med den försummade historien. Åtskilliga gånger, också nu, har jag fått höra att detta inte är litteratur, utan dokument. Men vad är egentligen litteratur idag? Vem kan svara på den frågan? Vi lever snabbare än förr. Innehållet spränger formen. Bryter sönder och förändrar den. Allt svämmar över sina bräddar: musiken, måleriet, och i dokumentet sliter sig ordet loss och överskrider dokumentets gränser. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat, det ena flyter över i det andra. Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon brottas med tiden, som en skulptör med marmorn. Hon är en skådespelare och skapare.

Den lilla människan intresserar mig. Den lilla stora människan, skulle jag vilja säga, eftersom lidandet förstorar henne. I mina böcker berättar hon själv sin lilla historia, och samtidigt med sin egen historia också den stora historien. Vad som hänt och händer med oss har ännu inte blivit förstått, det måste utsägas. Åtminstone utsägas, till att börja med. Vi är rädda för det, ännu är vi inte i stånd att klara av vårt förflutna. I Dostojevskijs Onda andar säger Sjatov till Stavrogin innan de börjar samtala: “Vi är två varelser som mötts i gränslösheten … för sista gången i världen. Överge er ton och anta en som är mänsklig! Tala för en gångs skull med mänsklig röst!”

Ungefär så inleds mina samtal med mina hjältar. Naturligtvis talar en människa från sin tid, hon kan inte tala från ingenstans! Men att ta sig fram till en människosjäl är svårt, den har blivit nedskräpad av tidens vidskepelser, av dess fördomar och lögner. Av teve och tidningar.

Jag skulle vilja ta några sidor ur mina dagböcker, för att visa hur tiden har rört sig … hur en idé har dött … Hur jag har följt dess spår …

1980–1985

Jag skriver en bok om kriget … Varför om kriget? För att vi är krigiska människor – endera har vi krigat eller har vi gjort oss redo för krig. Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma, och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss. Allt är som i ett krig.

Jag började med tvivel. Alltså, ännu en bok om kriget … Varför?

Under en av mina journalistiska resor mötte jag en kvinna, hon hade varit sjukvårdsinstruktör under kriget. Hon berättade: om vintern hade de gått över sjön Ladogas is, fienden hade lagt märke till rörelsen och börjat skjuta. Hästar och människor försvann under isen. Allt skedde om natten, och hon hade, som hon trodde, gripit tag i en sårad, som hon släpade in till stranden. “Den som jag släpade var våt och naken – jag trodde att kläderna hade slitits av”, berättade hon. “Men på stranden upptäckte jag att jag hade släpat med mig en jättelik skadad belugastör. Och jag svor och förbannade: människorna lider, men varför skall djuren, fåglarna och fiskarna behöva göra det?” Under en annan resa fick jag höra en som varit sjukvårdsinstruktör vid en kavalleri-skvadron berätta om hur hon under en strid hade släpat iväg en sårad tysk till en grop, fast att det är en tysk upptäcker hon först i gropen. Hans ben är krossat, han håller på att förblöda. Fast det är ju en fiende! Vad skall hon göra? Där uppe håller de egna grabbarna på att dö! Men hon förbinder honom och kryper vidare. Hon släpar dit en rysk soldat, han är medvetslös, när han vaknar upp vill han döda tysken, och när tysken vaknar upp griper han kpisten och vill döda ryssen. “Först slår jag den ene på käften, och sedan den andre. Våra ben var alldeles blodiga”, mindes hon. “Blodet hade blandats.”

Detta var ett krig som jag inte kände till. Ett kvinnligt krig. Det handlade inte om hjältar. Inte om hur vissa människor hjältemodigt dödade andra människor. En kvinnas klagan har stannat kvar i minnet: “Efter striden går du över fältet. Och där ligger de … Alla är de unga, och de är så vackra. De ligger och tittar upp i himlen. Och man tycker synd både om de egna och de andra.” Just det där “både om de egna och de andra” väckte tanken på vad boken skulle handla om. Om att krig är mord. Och om hur detta har bevarats i det kvinnliga minnet. Nyss fanns där en man som log och rökte – och nu finns han inte mer. Mest av allt talar kvinnorna om försvinnandet – om hur snabbt allting i kriget förvandlas till ingenting. Såväl en människa som en mänsklig tid. Visst, vid 17 eller 18 års ålder hade de själva bett att få komma till fronten, fast de ville inte döda. Men de var redo att dö. Dö för fosterlandet. Och för Stalin också – man kan inte slänga ut ord ur historien.

Under två år tryckte de inte boken, den trycktes inte innan perestrojkan. Eller innan Gorbatjov. “Efter er bok kommer ingen att gå ut i krig”, sade censorn förmanande till mig. “Ert krig är hemskt. Varför finns det inga hjältar hos er?” Jag hade inte sökt några hjältar. Jag hade skrivet historien utifrån berättelser av de vittnen och deltagare som ingen hade uppmärksammat. Det var aldrig någon som hade frågat ut dem. Vad människor, bara vanliga människor, tänker om de stora idéerna vet vi inte. Direkt efter kriget skulle en människa ha berättat ett krig, flera decennier senare berättar hon ett annat – naturligtvis är det något som förändras hos henne, eftersom hon lägger in hela sitt liv i minnena. Hela sig själv. Hur hon levt under dessa år, vad hon läst och sett, vem hon mött. Vad hon tror på. Och slutligen om hon är lycklig eller olycklig. Dokument är levande väsen, de förändras tillsammans med oss …

Men jag är absolut övertygad om att sådana flickor som de som deltog i kriget år 1941 kommer det aldrig mer att finnas. Detta var den “röda” idéns allra största tid – den var till och med större än revolutionen och Lenin. Deras Seger skymmer fortfarande GULAG. Jag älskar de där flickorna oerhört mycket. Men det gick inte att tala med dem om Stalin, eller om tågen som efter kriget for till Sibirien med segrare, med dem som var allra djärvast. De andra återvände och teg. En gång fick jag höra: “Fria var vi bara i kriget. Vid frontlinjen.” Vårt största kapital är lidandet. Inte olja eller gas, utan lidandet. Det är det enda som vi ständigt utvinner. Hela tiden söker jag ett svar: Varför konverteras inte allt vårt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves? Tjaadajev hade rätt: Ryssland är ett land utan minne, den totala amnesins plats, ett jungfruligt medvetande för kritik och reflexion.

Vi har hur många storslagna böcker som helst …

1989

Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva mer om kriget. Men nu är jag i ett riktigt krig. Ur tidningen Pravda: “Vi hjälper det afghanska broderfolket att bygga socialismen”. Överallt är krigets folk, krigets saker. Krigets tid.

Igår tog de inte med mig till striden: “Stanna på hotellet, lilla damen. Annars blir det jag som får skulden.” Jag sitter på hotellet och tänker: det finns något omoraliskt i betraktandet av andras mod och risktagande. Det är redan andra veckan jag är här och jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen. Men krigets vardaglighet är grandios. Jag har upptäckt att vapnen är vackra: kpistar, minor, stridsvagnar. Människan har funderat mycket över hur man på bästa sätt skall kunna döda en annan människa. Den eviga dispyten mellan sanning och skönhet. Man visade mig en ny italiensk mina, min “kvinnliga” reaktion: “Den är vacker. Varför är den vacker?” På militärt vis förklarade man för mig att om man skulle råka köra över eller trampa på en sådan där … från en viss vinkel … då är en halv spann kött det enda som blir kvar av en människa. Om det onormala pratar man här som om det vore något normalt och självklart. Det är kriget, säger man … Ingen blir galen av de där bilderna, eller av att här på marken ligger det en människa som inte dödats av naturkrafter och inte av ödet, utan av en annan människa.

Jag såg lastningen av en “svart tulpan” (ett flygplan som fraktar zinkkistorna med de stupade till fosterlandet). De döda kläs ofta i den gamla militäruniformen som fanns redan på fyrtiotalet, med ridbyxor, men det händer att de uniformerna inte heller räcker till. Soldaterna pratade med varandra: “De har kommit med nya döda till kylen. Det luktar som en gammal galt.” Jag ska skriva om detta. Jag är rädd för att man inte kommer att tro mig där hemma. I våra tidningar skriver man om vänskapsalléerna som de sovjetiska soldaterna planterar.

Jag pratar med grabbarna, många har kommit hit frivilligt. De bad att få komma hit. Jag har märkt att de flesta kommer från akademikerhem: deras föräldrar är lärare, läkare, bibliotekarier – kort sagt, bildat folk. De drömde uppriktigt om att hjälpa det afghanska folket att bygga socialismen. Nu gör de narr av sig själva. De visade mig ett ställe på flygplatsen där det låg hundratals zinkkistor, de glänste hemlighetsfullt i solen. Officeren som ledsagade mig kunde inte hejda sig: “Kanske finns min kista också här … De kommer att stoppa ner mig i den … Men vad är det jag strider för här?” Han blev genast rädd för sina egna ord: “Det där får ni inte spela in.”

På natten drömde jag om de döda, de hade alla förvånade ansikten: Hur kan det komma sig att jag har blivit dödad? Har jag verkligen blivit dödad?

Tillsammans med sjuksköterskorna åkte jag till ett sjukhus för fredliga afghaner, vi hade med oss presenter till barnen. Leksaker, konfekt och kex. Ett halvdussin nallebjörnar fick jag ta hand om. Vi kom fram till sjukhuset – det var en lång barack, i sängarna fanns inga lakan, alla hade bara varsitt täcke. En ung afghansk kvinna kom fram till mig med ett barn i famnen, hon ville säga något, efter tio år hade alla här lärt sig att tala lite ryska, jag gav barnet en leksak, det tog emot den med tänderna. “Varför gör han så där?” frågade jag häpet. Den afghanska kvinnan ryckte bort täcket från den lilla kroppen, pojken saknade armar. “Det var dina ryssar som bombade.” Någon grep tag i mig, jag föll …

Jag har sett hur vår raketavfyrningsramp Grad förvandlar afghanska byar till upplöjd mark. Jag har varit på en afghansk kyrkogård, långsträckt som en österländsk by. Någonstans i mitten av kyrkogården skrek en gammal afghansk kvinna. Jag mindes hur en zinkkista bars in i en by utanför Minsk, och hur en moder tjöt. Det var ett skrik som varken var mänskligt eller djuriskt … Det liknade det jag hörde på kyrkogården i Kabul …

Jag erkänner att jag inte genast blev fri. Jag var ärlig mot mina hjältar, och de anförtrodde sig åt mig. Var och en av oss hade sin egen väg till frihet. Innan Afghanistan trodde jag på en socialism med mänskligt ansikte. Jag återvände därifrån fri från alla illusioner. “Förlåt mig, far”, sade jag när vi möttes, “du uppfostrade mig med en tro på de kommunistiska idealen, men det räcker med att en enda gång få se hur de som nyligen var sovjetiska skolbarn, sådana som du och mamma undervisar (mina föräldrar var byskollärare), på främmande mark dödar människor de inte känner, för att alla dina ord skall förvandlas till stoft. Vi är mördare – förstår du det, pappa!?” Far började gråta.

Från Afghanistan återvände det många fria människor. Men jag har också ett annat exempel. Där, i Afghanistan, var det en kille som skrek åt mig: “Kvinna, vad kan du begripa av kriget? Tror du kanske att folk dör i kriget så som de dör i böcker och på bio? Där dör de vackert, men här dödade de min vän igår – kulan träffade i huvudet. Han fortsatte att springa i kanske tio meter till och försökte fånga sin hjärna …”

Men sju år senare älskar samma kille, som nu är en framgångsrik affärsman, att berätta om sin tid i Afghanistan. Han ringde till mig: “Vad är det för vits med dina böcker? De är alldeles för hemska.” Detta var redan en annan människa, inte den jag mötte mitt i döden, och som inte ville dö vid tjugo års ålder …

Jag har frågat mig själv hurdan bok om kriget jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva om en människa som inte skjuter, som inte kan skjuta på en annan människa och som lider av själva tanken på krig. Var finns han? Jag har inte mött honom.

1990–1997

Den ryska litteraturen är intressant genom att det bara är den som kan berätta om det unika experiment som det väldiga landet har genomgått. Man frågar mig ofta: Varför skriver ni hela tiden om det tragiska? För att det är så vi lever. Nu lever vi visserligen i skilda länder, men den “röda” människan finns ändå överallt. Kommen ur det livet och med de minnena.

Länge ville jag inte skriva om Tjernobyl. Jag visste inte hur man skulle kunna skriva om detta – med vilka verktyg och från vilket håll skulle man närma sig? Namnet på mitt lilla land, som glömts bort i Europa och som världen tidigare nästan aldrig hört talas om, började höras på alla språk, och vi, belarusier, blev Tjernobylfolket. Vi var de första som kommit i beröring med det okända. Det stod klart att förutom de kommunistiska, nationella och religiösa utmaningarna stod vi nu också inför sådana som var grymmare och fullständigare, men ännu dolde sig för våra blickar. Efter Tjernobyl var det något som öppnats på glänt …

Jag minns hur en gammal taxichaufför förtvivlat svor när en duva slog emot framrutan: “Varje dag är det två-tre fåglar som krossas. Men i tidningarna skriver de att situationen är under kontroll.”

I städernas parker skyfflade man ihop alla löv och fraktade iväg dem till platser utanför staden, där begravde man dem. På smittade ställen hyvlades jorden bort och begravdes, den också – man begravde jorden i jorden. Man begravde ved och gräs. Alla hade lite galna ansikten. En gammal biodlare berättade: “På morgonen gick jag ut i trädgården, det var någonting som saknades – ett välbekant ljud. Inte ett enda bi … Man hörde inte ett enda bi. Inte ett enda! Varför? Vad var det som hade hänt? Nästa dag flög de inte heller ut, och likadant var det den tredje dagen … Sedan meddelade de oss att det hade skett en olycka på kärnkraftverket, och det låg alldeles intill. Men länge visste vi ingenting. Bina visste, men inte vi.” Tjernobylinformationen i tidningarna bestod helt och hållet av militära uttryck: explosion, hjältar, soldater, evakuering … Vid själva kraftverket arbetade KGB. Man sökte efter spioner och sabotörer, det gick rykten om att olyckan var en planerad aktion av västliga säkerhetstjänster, för att underminera det socialistiska lägret. I riktning mot Tjernobyl rörde sig krigsmateriel, soldater kom åkande. Systemet fungerade, som vanligt, på militärt vis, men soldaten med ny kpist var tragisk i denna nya värld. Allt som han kunde göra var att utsätta sig för stora doser radioaktiv strålning och dö när han kom hem.

Inför mina ögon förvandlas den förtjernobylska människan till en Tjernobylmänniska.

Den radioaktiva strålningen gick inte att se eller röra vid, man kunde inte känna dess doft … Sådan var den välbekanta men okända värld som redan omgav oss. När jag for in i zonen förklarade man snabbt för mig: du får inte plocka blommor, inte sätta dig i gräset, inte dricka vatten ur en brunn … Döden lurade överallt, men det var redan ett annat slags död. I okänd skepnad. Bakom nya masker. Gamla människor som överlevt kriget evakuerades återigen, och de tittade mot himlen: “Solen skiner … Här finns ingen rök och ingen gas. Och de skjuter inte. Det här är väl inget krig? Men ändå måste vi bli flyktingar.”

På morgonen grep alla girigt tidningarna men lade genast ifrån sig dem igen, besvikna – man hade inte funnit några spioner. Man skrev inte om folkets fiender. Världen utan spioner och folkfiender var också obekant. Något nytt hade börjat. Tjernobyl direkt efter Afghanistan gjorde oss till fria människor.

För mig hade världen vidgats. I zonen kände jag mig varken som belarusier, ryss eller ukrainare, utan som en företrädare för en biologisk art som skulle kunna utrotas. Två katastrofer sammanföll: en social – det socialistiska Atlantis hade försvunnit under vattnet, och en kosmisk – Tjernobyl. Imperiets fall oroade alla: folk bekymrade sig över livet och vardagen – hur skulle man få pengar att handla för, hur skulle man överleva? Vad skulle man tro på? Under vilka fanor skulle man åter resa sig? Eller skulle man bli tvungen att lära sig leva utan någon stor idé? Det sistnämnda var något som var obekant för alla, eftersom man ännu aldrig hade levt så. Den “röda” människan ställdes inför hundratals frågor, hon uthärdade dem i ensamhet. Aldrig hade hon varit så ensam som under frihetens första dagar. Runt omkring mig var chockade människor. Jag lyssnade på dem …

Jag stänger min dagbok …

Vad hände med oss när imperiet föll? Tidigare hade världen varit uppdelad: bödlar och offer – det var GULAG, bröder och systrar – det var kriget, väljare – det var tekniken, den moderna världen. Tidigare delades vår värld dessutom in i de som satt i fängelse och de som lät fängsla folk, idag finns det en uppdelning i slavofiler och västvänliga, och i nationalförrädare och patrioter. Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa. Den sistnämnda uppdelningen är, skulle jag vilja säga, den allra svåraste prövningen efter socialismen, eftersom alla nyligen var jämställda. Den “röda” människan kunde således inte inträda i det frihetens rike som hon drömt om hemma i sitt kök. Man hade delat upp Ryssland utan hennes medverkan, och hon blev kvar utan någonting. Förnedrad och bestulen. Aggressiv och farlig.

Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland …

– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrätt-ningar ochsjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].

– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.

– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.

– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.

– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse … kommer ut och hamnar där igen …

– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen … Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den …

– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna …

– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.

Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld. Ryssarna krigar med ukrainarna. Med sina bröder. Min far var belarusier och min mor var ukrainare. Och vi är många som har det så. Ryska flygplan bombar Syrien …

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges … Tiden second hand …

Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den “röda” människans historia …

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

 

 

Alibaba takes 5 pct more stake in Singapore Post for USD138 ml

Alibaba takes 5 pct more stake in Singapore Post for USD138 mln

 

BEIJING, July 8 (Greenpost) — Chinese e-commerce giant Alibaba Group announced on Wednesday an investment of 138 million US dollars for an additional 5 percent stake in Singapore Post Ltd. (SingPost) so as to boost its efficiency of cross-border e-commerce, according to a cnstock.com report.

Meanwhile, the group decided to cast 67.85 million US dollars to buy a 34 percent stake in a SingPost-owned logistics subsidiary.

Before the additional investment, Alibaba Group had taken a 10.35 percent stake in SingPost by purchasing 30 million of the company’s existing ordinary shares and 190.096 million new ordinary shares. Listed on the Singapore stock exchange, SingPost is Singapore’s designated postal carrier. Enditem

Source Xinhua

Editor Xuefei Chen Axelsson

 

China becomes globally largest gold spot trading market for eight years running: SGE

China becomes globally largest gold spot trading market for eight years running: SGE

 

SHANGHAI, July 9 (Greenpost) — China has become the globally largest spot trading market of gold for the eighth consecutive year, according to the Shanghai Gold Exchange (SGE) on Thursday.

The SGE data shows that transaction volume in the bourse increased by 151 percent year on year in the first half of 2015. In a breakdown, the SGE’s gold transactions jumped 166 percent year on year to 17,520 metric tons (tonnes), and silver transactions surged 151 percent year on year to 380,000 tonnes.

The international board of the SGE has so far seen accumulative gold transactions stand at 4,764 tonnes and silver transactions stand at 525 tonnes.

The SGE launched the gold international trading board on September 18, 2014. It is the first international financial asset transaction platform launched in the Shanghai free trade zone (FTZ).

As the only legal gold spot trading market in China approved by the country’s central bank, the SGE has become the global largest gold spot trading on-floor bourse for the eighth consecutive year. Rankings of its gold and silver transactions among global exchanges have increased continuously, said an official of the SGE. Enditem

Source Xinhua

Editor Xuefei Chen Axelsson

China’s first standards for civil unmanned aerial vehicles unveiled

China’s first standards for civil unmanned aerial vehicles unveiled

BEIJING, June 19 (Greenpost) — A group of 17 research institutes and enterprises founded an alliance for technical innovation of unmanned aerial vehicle industry in Shenzhen on Thursday, during which a set of civil unmanned aerial vehicle standards, the first of its kind in China, was released, according to a report by Nanfang Daily.

Civil unmanned aerial vehicles will be increasingly in line with the country’s relevant policies in terms of design, production, manufacturing and application after the release of the standards.

Analysts from Guangzheng Hang Seng Securities hold that the civil unmanned aerial vehicle market is at an ascending channel with a market of over 100-billion yuan to be tapped, and the introduction of the standards will help boost the market.

Source Xinhua

Editor  Xuefei Chen Axelsson

China, Central and Eastern Europe make breakthroughs in infrastructure cooperation

China, Central and Eastern Europe make breakthroughs in infrastructure cooperation

 

Stockholm, June 3 (Greenpost) — Chinese enterprises and their partners in Central and Eastern European (CEE) countries have made new breakthroughs in infrastructure cooperation in recent years. The Chinese enterprises have actively followed up and participated in the projects of bridge, power station, highway and flood control in those countries, said Xu Xiaofeng, deputy head of Department of European Affairs under Ministry of Commerce (MOC) on Wednesday.

Chinese enterprises have participated in construction of projects such as Belgrade’s Danube-spanning bridge and the Kostolac power plant in Serbia, Serbia’s E763 highway, highway projects in Macedonia, thermal power plants in Bosnia and Herzegovina, etc.

China is the largest trade partner of the 16 CEE countries in Asia, while Poland, Czech Republic and Hungary are the top three trade partners in the CEE for China.

In recent years, the bilateral trade between China and CEE countries has grown steadily.

According to Chinese customs statistics, the bilateral trade increased to 60.2 billion US dollars in 2014 from 52.1 billion US dollars in 2012, representing a rise of 15.6 percent.

In the first four months of 2015, their bilateral trade value amounted to 17.6 billion US dollars, down 6.4 percent year on year. Enditem

Source  Xinhua

Editor  Xuefei Chen Axelsson

China Focus: Belt and Road Initiative facilitates more opening-up China

China Focus: Belt and Road Initiative facilitates more opening-up China

STOCKHOLM, June 2(Greenpost) — After decades of rapid growth, China is trying to further opening up and integrate into the global economy using  its Belt and Road Initiative.
During Chinese President Xi Jinping’s recently finished state visit to neighboring Pakistan, an estimated 50 billion U.S. dollars worth of contracts were signed on road, railway and energy projects.
The contracts are a small step of the initiative’s greater ambition to better link China to the world.
The “Belt and Road” refers to the Silk Road Economic Belt and the 21st Century Maritime Silk Road, mainly international trade and infrastructure projects, proposed by Xi when he visited Central Asia and Southeast Asia in September and October 2013.
On March 28, China unveiled an overall action plan for the initiative in order to accelerate implementation. The plan noted it is open to all countries and organizations to seek common prosperity.
The initiative will focus on transport, energy and communication infrastructure, and cooperation on investment, trade, industrial division, financing, education, tourism and technology.
The initiative shows China’s effort to adapt to a changing world and push forward globalization through a new round of comprehensive opening up, said Li Xiangyang, president of the National Institute of International Strategy under Chinese Academy of Social Sciences.
Hans-Paul Burkner, chairman of the Boston Consulting Group, said the initiative will be crucial in further developing globalization and will benefit China and other countries.
China has been opening up for more than 30 years. It has transformed into market-oriented economy and attracted investment from developed economies such as the United States, the European Union and Japan.
Already the world’s second largest economy, China is seeking to further open through cooperation with developing countries and emerging economies, both at the core of the Belt and Road Initiative.
“The programs of development will be open and inclusive, not exclusive. They will be a real chorus comprising all countries along the routes, not a solo for China itself,” Xi said on March 28 when addressing the 2015 Boao Forum for Asia in south China’s island province of Hainan.
The strategy covers countries and regions with a total population of 4.4 billion and a total economic volume of 21 trillion U.S. dollars, 63 percent and 29 percent respectively of the world’s total.
Burkner believes the initiative will help China create big markets along the routes, which means more opportunities to spread manufacturing and production around the region and for individuals and companies to participate in the world economy.
“China is devoting itself to build a community of common destiny with Asian countries and even rest of the world via platforms like the initiative, the Asian Infrastructure Investment Bank and the Silk Road fund,” said Zhai Kun, a professor of international relations at Peking University.  Enditem  source Xinhua
Xuefei Chen Axelsson editor

China Headlines: China launches three more free trade zones

BEIJING, Apr. 21 (Xinhua) –Three new free trade zones (FTZ) began official operation on Tuesday as China seeks to draw more international commerce.
The new zones were established 18 months after the first FTZ was unveiled in the financial hub Shanghai, which was designed to help streamline the overloaded administrative approval system and encourage innovation and internationalization.
Officials expect the new FTZs in Tianjin, Guangdong and Fujian will boost economic reform, promote trade and facilitate investment in new areas as the world’s second largest economy moves away from an unsustainable export-dependent model.
Provincial-level officials attended the launching ceremony at the three zones Tuesday, when dozens of business licenses were ceremonially granted to registered enterprises.
Some businesses have already experienced the increased efficiency of working in the new zones.
Liu Qiya, the chief financial official with Tuwei Tongli Electrical Technology based in Xiamen, an open coastal city of Fujian, said his company was granted an operational license for the zone just three days after the application was submitted. The same procedure in other parts of the province could take weeks.
Antonio Fossanti, CEO of the Italian RDS, said the reason his retail company chose to operate in the Tianjin zone is the one-stop solution of problems concerning policy, customs, trade and marketing.
According to a detailed plan released on Monday, the new zones will be based on the Shanghai FTZ but catered to utilize their geographical locations.
By its first anniversary, the Shanghai zone had seen nearly 12,000 registered enterprises lured by a better trade and investment environment.
The Tianjin zone aims to better integrate the northern municipality with Beijing and Hebei Province. It will prioritize modern service industries, including shipping, culture and equipment manufacturing.
The Guangdong zone will deepen economic cooperation between the mainland and neighboring special administrative regions Hong Kong and Macao. It will have three bases in the cities of Guangzhou, Shenzhen and Zhuhai.
The Fujian zone will focus on developing economic cooperation between the mainland and Taiwan. It will cover three areas in Xiamen, Fuzhou and Pingtan, a new industrial park targeting investment from Taiwan.
The Shanghai zone, which has been more than quadrupled in size since it was established, will continue to strive for “the greatest openness” to facilitate investment and trade with currency convertibility and a sound legal environment. It will also further open its service and manufacturing industries.
All zones must adhere to the negative list, which details 122 prohibited or restricted areas for foreign investment, ranging from Internet news services, production of radio and television programs to non-ferrous metal mining. This number has been reduced from 139.
Foreign investors will be subject to the same rules and regulations for new investment as domestic firms.
Experts believe that these fresh zones are strategically important for the “belt and road” initiative, which aims to better connect Asia, Europe and Africa, as a way to boost investment and consumption.
Shao Yu, Shanghai-based chief economist of the Orient Securities Co.,Ltd., said the four FTZs will be crucial “supporting points” for the belt and road initiative.
“More opening-up moves are needed in regions such as southwestern Yunnan and Tibet for the new strategic layout,” he said.
Wang Shouwen, assistant minister of commerce, said the new zones will not just copy the Shanghai zone but also break fresh ground in areas such as investment administration, trade regulation and financial systems.
The replication of successful reform measures is a common strategy in the reform and opening-up drive. The Shenzhen Special Economic Zone, founded in 1980, has been rolled out along the entire east coast over the past three decades.
That zone allowed foreign investment to develop the manufacturing industry, a driving force behind the economic boom of previous decades.
FTZ fever has caught the attention of officials across the country, with many pushing for their regions to be included in the next batch of FTZs.
However, observers warn that the central government must ensure that the FTZs are used to pioneer reform measures, and that their policies are correctly implemented.
Foreign business groups have said that the Shanghai zone brought improvements but they expected “more tangible benefits” of financial reforms, such as full convertibility of the yuan. Enditem