Category Archives: Indepth

En ledsen ju stark tal av Svetlana Alexievich

Av Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec.7(Greenpost)–Jag vet inte vad ska skriva efter jag hade läst Alexievichs Nobelföreläsning.

DSC_4687Jag läste på engelska, tårarna föll och jag kunde inte hålla på.

Det är en ledsen men stark nobelföreläsning. Det är som sin bok. Det är som politiska tal, men det är sentimentallt också. När Xi Jinping och Ma Yingjiu skakade händerna, måste vi tänka att vi är lykliga. Vi kineserna är bröderna också.

Alexievich reflecterade livet så djupt och hon hade tre länderna och hon inte vill se att Ryssland och Belarus slår varandra för att de är bröderna. Men historier passade precis som det är nu.

Jag tycker att det är så ledsen att vi måste tänka om vad man vill.

Jag vill gärna flera människor kan läsa sin nobelföreläsning också.

Var så god.

am-alexievich-signed-chairAlexievich  Photo:Alexander Mahmoud

Om ett förlorat fältslag

Jag står inte ensam i den här talarstolen … Runt omkring mig finns röster, hundratals röster, de är alltid med mig. Ända sedan min barndom. Jag bodde i en by. Vi barn älskade att vara ute och leka, men på kvällen drogs vi, som av en magnet, till bänkarna där de slitna kärringarna – som man säger hos oss – brukade samlas bredvid sina hus eller stugor. Ingen av dem hade några män, fäder eller bröder, jag minns inga män i vår by efter kriget – under andra världskriget hade var fjärde man i Belarus dött vid fronten eller i partisanförband. Vår barnavärld efter kriget var en kvinnornas värld. Mest av allt minns jag att kvinnorna inte talade om döden, utan om kärlek. De brukade berätta om hur de den sista dagen hade tagit farväl av sina käraste, och om hur de hade väntat på dem, och om hur de fortfarande väntade. Åren hade gått, men de väntade ändå: “Han får gärna återvända utan armar och ben – jag ska bära honom på mina händer.” Utan armar … utan ben … Det känns som om jag ända sedan barndomen har vetat vad kärlek är …

Här är bara några av de sorgsna melodier som jag lyssnar på …

Den första rösten:

“Varför ska du veta det här? Det är så sorgligt. Jag mötte min man i kriget. Jag var stridsvagnssoldat. Jag hade kommit fram till Berlin. Jag minns hur vi stod vid riksdagshuset, då var han ännu inte min man, och han sade till mig: “Vi kan väl gifta oss. Jag älskar dig”. Men jag tog så illa vid mig av de där orden – hela kriget hade vi levt i smuts och damm och blod och runt omkring fanns bara svordomar. Jag svarade honom: “Först får du göra en kvinna av mig: ge mig blommor, säg ömsinta ord, så snart jag blir demobiliserad ska jag låta sy en klänning åt mig.” Jag var så arg att jag rent av ville slå till honom. Han kände allt det där, hans ena kind var brännskadad och full av ärr, och över de där ärren såg jag tårar rinna. “Visst, jag ska gifta mig med dig.” Så sade jag … jag kunde själv inte tro att jag sade det … Runt omkring oss var det sot, och krossat tegel – vi var, kort sagt, omgivna av kriget …”

Den andra rösten:

“Vi bodde i närheten av kärnkraftverket i Tjernobyl. Jag arbetade som konditor, jag gjorde tårtor. Men min man var brandman. Vi hade just gift oss, vi brukade till och med gå hand i hand till affären. Just den dagen reaktorn exploderade hade han jourtjänstgöring på brandstationen. När larmet gick åkte de dit i sina skjortor, i sina vanliga kläder, det var en explosion på ett atomkraftverk, men man delade inte ut några specialkläder åt dem. Det var så vi hade det … Ni vet … Hela natten höll de på att släcka branden och med de radioaktiva stråldoser de fick kan man inte överleva. På morgonen skickades de genast iväg med flyg till Moskva. Akut strålsjuka … en människa kan bara leva några veckor … Min man var stark, han var idrottare, han var den siste som dog. När jag kom dit sade de till mig att han låg i en speciell box, dit de inte släppte in någon. “Jag älskar honom”, sade jag vädjande. “Det är soldater som sköter om dem. Vad skall du där att göra?” – “Jag älskar honom.” – De försökte tala mig till rätta: “Det är inte längre en människa att älska – det är ett saneringsobjekt. Förstår du?” Men jag upprepade bara en och samma sak för mig själv: Jag älskar, jag älskar … På natten klättrade jag upp till honom på brandstegen … Eller så bad jag nattvakterna, jag gav dem pengar för att de skulle släppa in mig … Jag övergav honom inte, jag var med honom ända till slutet … Efter hans död … några månader senare födde jag en liten flicka, hon levde bara i ett par dagar. Hon … Vi hade längtat så efter henne, men jag dödade henne … Hon räddade mig, hela det radioaktiva angreppet hade hon tagit emot. Hon var så liten … Den lilla … Men jag älskade dem båda. Kan man döda med sin kärlek? Varför är de så nära varandra – kärleken och döden? Alltid är de tillsammans. Kan någon förklara det för mig? Jag kryper på knäna vid graven …”

Den tredje rösten:

“När jag för första gången dödade en tysk … Då var jag tio år, partisanerna tog redan med mig ut på uppdrag. Den där tysken låg sårad … Jag hade blivit tillsagd att ta ifrån honom pistolen, jag sprang fram, men tysken hade gripit tag i pistolen med bägge händerna och lyfte den mot mitt ansikte. Fast det var inte tysken som hann först, det var jag …

Att jag hade dödat skrämde mig inte … Och under kriget brukade jag inte minnas honom. Runt omkring fanns många som blivit dödade, vi levde bland döda. Jag blev förvånad när en dröm om den där tysken plötsligt dök upp många år senare. Det var oväntat … Drömmen hemsökte mig gång på gång … Jag flyger, men han släpper mig inte. Eller så lyfter jag … Jag flyger … och flyger … Men han jagar ifatt mig, och tillsammans faller vi. Jag ramlar ner i en grop. Jag vill resa mig … ställa mig upp … Men han hindrar mig … Han låter mig inte flyga iväg …

En och samma dröm … Den förföljde mig i flera decennier …

Jag kan inte berätta om den där drömmen för min son. När han var liten kunde jag det inte, jag läste sagor för honom. Nu har min son blivit vuxen – men jag kan ändå inte göra det …”

 

Flaubert brukade säga om sig själv att han var en pennans människa. Jag kan säga om mig själv att jag är en örats människa. När jag går längs en gata och några ord och uttryck eller utrop letar sig fram till mig tänker jag alltid: Så många romaner som spårlöst försvinner i tiden! I mörkret. Det finns en bit av människolivet – den talspråkliga ­– som vi inte lyckas erövra åt litteraturen. Vi har ännu inte insett dess värde, eller häpnat och hänförts av den. Men mig har den förhäxat och gjort till sin fånge. Jag älskar när en människa talar … Jag älskar den ensamma människorösten. Det är min allra största kärlek och passion.

Min väg till denna talarstol har varit nästan fyrtio år lång – från människa till människa, från röst till röst. Jag kan inte säga att denna väg aldrig har varit mig övermäktig – många gånger har jag blivit chockad och skrämd av en människa, jag har känt hänförelse och vämjelse, och jag har velat glömma det som jag har hört och återvända till den tid då jag ännu svävade i okunskap. Åtskilliga gånger har jag också velat gråta av glädje, över att jag har fått se hur underbar en människa är.

Jag har levt i ett land där man ända sedan vi var små lärde oss att dö. Det gavs undervisning i död. Man sade till oss att människan existerar för att överlämna sig, för att brinna upp, för att offra sig. Man lärde oss att älska en människa med gevär. Om jag hade vuxit upp i ett annat land skulle jag inte ha kunnat gå denna väg. Ondskan är skoningslös, man måste vara vaccinerad mot den. Men vi växte upp bland bödlar och offer. Våra för-äldrar levde visserligen i skräck, så de berättade inte allt för oss, och oftast ingenting alls, men själva vår livsluft var förgiftad av detta. Ondskan spionerade hela tiden på oss.

Jag har skrivet fem böcker, men för mig känns det som om alltsammans är en enda bok. Boken om en utopis historia …

Varlam Sjalamov skrev: “Jag deltog i ett stort förlorat fält-slag, för en verklig förnyelse av mänskligheten”. Jag försöker rekonstruera detta fältslags historia, dess segrar och dess nederlag. När man ville bygga Himmelriket på jorden. Paradiset! Solstaden! Fast det slutade med att allt som blev kvar var ett hav av blod och miljontals förödda människoliv. Men det fanns en tid när inte en enda av 1900-talets politiska idéer kunde mäta sig med kommunismen (och med Oktoberrevolutionen, så som dess symbol), eller attrahera västerländska intellektuella och människor i hela världen lika starkt och intensivt. Raymond Aron kallade kommunismen ett “opium för de intellektuella”. Idén om kommunism är åtminstone två tusen år gammal. Vi finner den hos Platon – i läran om den riktiga idealstaten. Och hos Aristofanes – i drömmarna om en tid då “allt blir gemensamt” … Och sedan hos Thomas More och Tommaso Campanella … Och hos Saint-Simon, Fourier och Robert Owen. I den ryska själen finns det någonting som har tvingat oss att försöka göra dessa önskningar och drömmar till verklighet.

För tjugo år sedan tog vi avsked av det “röda” imperiet med förbannelser och tårar. Idag kan vi redan lugnt betrakta denna näraliggande händelse som en historisk erfarenhet. Det är viktigt, eftersom dispyterna om socialismen ännu inte har tystnat. Det har vuxit upp en ny generation, som har en annan världsbild, men åtskilliga unga människor läser åter Marx och Lenin. I ryska städer öppnar man Stalinmuseer och reser monument över honom.

Det finns inget “rött” imperium, men den “röda” människan finns kvar. Hon lever vidare.

Min far, som dog för inte så länge sedan, var ända till slutet en troende kommunist. Han bevarade sin partibok. Jag kan aldrig ta ordet “sovjetmänniska” i min mun, för då skulle jag bli tvungen att kalla min far för det, och mina nära och kära, och folk jag känner. Och mina vänner. De kommer alla därifrån – ur socialismen. Bland dem finns många idealister. Eller romantiker. Idag har man en annan benämning på dem – slaveriets romantiker. Eller utopins slavar. Jag tror att de alla hade kunnat leva ett annat liv, men de har levt ett sovjetiskt. Varför? Jag har länge sökt svaret på den frågan – jag har rest kort och tvärs genom det väldiga land som nyligen kallades Sovjetunionen, jag har spelat in tusentals band. Det var socialismen och det var helt enkelt vårt liv. Korn för korn, smula för smula har jag samlat ihop den “hemgjorda”, “inre” socialismens historia. Hur den levde i människosjälen. Jag lockades av just den där lilla rymden – människan … en människa. I själva verket är det också där som allting sker.

Alldeles efter kriget var Theodor Adorno skakad: “Att skriva dikter efter Auschwitz – det är barbari.” Min lärare Ales Adamovitj, vars namn jag idag vill nämna med tacksamhet, ansåg också att det var hädiskt att skriva prosa om 1900-talets hemskheter. Där får man inte hitta på. Man måste återge sanningen, sådan den är. Det krävs en “hyperlitteratur”. Det är ett vittne som måste tala. Man kan minnas Nietzsche och hans ord om att det inte finns en enda konstnär som står ut med verkligheten. Och som inte upphöjer den.

Jag har alltid plågats av att sanningen inte ryms i ett enda hjärta, eller i ett enda intellekt. Den är liksom uppdelad ­– det finns många av den, den är olika och utspridd i världen. Hos Dostojevskij finns tanken att mänskligheten vet mer om sig själv, oändligt mycket mer än vad den har hunnit nedteckna i litteraturen. Vad gör jag? Jag samlar känslornas, tankarnas och ordens vardaglighet. Jag samlar min tids liv. Själens historia intresserar mig. Själens vardag. Sådant som den stora historien vanligtvis försummar och ringaktar. Jag sysslar med den försummade historien. Åtskilliga gånger, också nu, har jag fått höra att detta inte är litteratur, utan dokument. Men vad är egentligen litteratur idag? Vem kan svara på den frågan? Vi lever snabbare än förr. Innehållet spränger formen. Bryter sönder och förändrar den. Allt svämmar över sina bräddar: musiken, måleriet, och i dokumentet sliter sig ordet loss och överskrider dokumentets gränser. Det finns inga gränser mellan ett faktum och någonting skapat, det ena flyter över i det andra. Inte ens ett vittne är opartiskt. När en människa berättar skapar hon – hon brottas med tiden, som en skulptör med marmorn. Hon är en skådespelare och skapare.

Den lilla människan intresserar mig. Den lilla stora människan, skulle jag vilja säga, eftersom lidandet förstorar henne. I mina böcker berättar hon själv sin lilla historia, och samtidigt med sin egen historia också den stora historien. Vad som hänt och händer med oss har ännu inte blivit förstått, det måste utsägas. Åtminstone utsägas, till att börja med. Vi är rädda för det, ännu är vi inte i stånd att klara av vårt förflutna. I Dostojevskijs Onda andar säger Sjatov till Stavrogin innan de börjar samtala: “Vi är två varelser som mötts i gränslösheten … för sista gången i världen. Överge er ton och anta en som är mänsklig! Tala för en gångs skull med mänsklig röst!”

Ungefär så inleds mina samtal med mina hjältar. Naturligtvis talar en människa från sin tid, hon kan inte tala från ingenstans! Men att ta sig fram till en människosjäl är svårt, den har blivit nedskräpad av tidens vidskepelser, av dess fördomar och lögner. Av teve och tidningar.

Jag skulle vilja ta några sidor ur mina dagböcker, för att visa hur tiden har rört sig … hur en idé har dött … Hur jag har följt dess spår …

1980–1985

Jag skriver en bok om kriget … Varför om kriget? För att vi är krigiska människor – endera har vi krigat eller har vi gjort oss redo för krig. Om man tittar noga så har vi alla ett krigiskt sätt att tänka. Hemma, och på gatan. Därför är ett människoliv så lite värt hos oss. Allt är som i ett krig.

Jag började med tvivel. Alltså, ännu en bok om kriget … Varför?

Under en av mina journalistiska resor mötte jag en kvinna, hon hade varit sjukvårdsinstruktör under kriget. Hon berättade: om vintern hade de gått över sjön Ladogas is, fienden hade lagt märke till rörelsen och börjat skjuta. Hästar och människor försvann under isen. Allt skedde om natten, och hon hade, som hon trodde, gripit tag i en sårad, som hon släpade in till stranden. “Den som jag släpade var våt och naken – jag trodde att kläderna hade slitits av”, berättade hon. “Men på stranden upptäckte jag att jag hade släpat med mig en jättelik skadad belugastör. Och jag svor och förbannade: människorna lider, men varför skall djuren, fåglarna och fiskarna behöva göra det?” Under en annan resa fick jag höra en som varit sjukvårdsinstruktör vid en kavalleri-skvadron berätta om hur hon under en strid hade släpat iväg en sårad tysk till en grop, fast att det är en tysk upptäcker hon först i gropen. Hans ben är krossat, han håller på att förblöda. Fast det är ju en fiende! Vad skall hon göra? Där uppe håller de egna grabbarna på att dö! Men hon förbinder honom och kryper vidare. Hon släpar dit en rysk soldat, han är medvetslös, när han vaknar upp vill han döda tysken, och när tysken vaknar upp griper han kpisten och vill döda ryssen. “Först slår jag den ene på käften, och sedan den andre. Våra ben var alldeles blodiga”, mindes hon. “Blodet hade blandats.”

Detta var ett krig som jag inte kände till. Ett kvinnligt krig. Det handlade inte om hjältar. Inte om hur vissa människor hjältemodigt dödade andra människor. En kvinnas klagan har stannat kvar i minnet: “Efter striden går du över fältet. Och där ligger de … Alla är de unga, och de är så vackra. De ligger och tittar upp i himlen. Och man tycker synd både om de egna och de andra.” Just det där “både om de egna och de andra” väckte tanken på vad boken skulle handla om. Om att krig är mord. Och om hur detta har bevarats i det kvinnliga minnet. Nyss fanns där en man som log och rökte – och nu finns han inte mer. Mest av allt talar kvinnorna om försvinnandet – om hur snabbt allting i kriget förvandlas till ingenting. Såväl en människa som en mänsklig tid. Visst, vid 17 eller 18 års ålder hade de själva bett att få komma till fronten, fast de ville inte döda. Men de var redo att dö. Dö för fosterlandet. Och för Stalin också – man kan inte slänga ut ord ur historien.

Under två år tryckte de inte boken, den trycktes inte innan perestrojkan. Eller innan Gorbatjov. “Efter er bok kommer ingen att gå ut i krig”, sade censorn förmanande till mig. “Ert krig är hemskt. Varför finns det inga hjältar hos er?” Jag hade inte sökt några hjältar. Jag hade skrivet historien utifrån berättelser av de vittnen och deltagare som ingen hade uppmärksammat. Det var aldrig någon som hade frågat ut dem. Vad människor, bara vanliga människor, tänker om de stora idéerna vet vi inte. Direkt efter kriget skulle en människa ha berättat ett krig, flera decennier senare berättar hon ett annat – naturligtvis är det något som förändras hos henne, eftersom hon lägger in hela sitt liv i minnena. Hela sig själv. Hur hon levt under dessa år, vad hon läst och sett, vem hon mött. Vad hon tror på. Och slutligen om hon är lycklig eller olycklig. Dokument är levande väsen, de förändras tillsammans med oss …

Men jag är absolut övertygad om att sådana flickor som de som deltog i kriget år 1941 kommer det aldrig mer att finnas. Detta var den “röda” idéns allra största tid – den var till och med större än revolutionen och Lenin. Deras Seger skymmer fortfarande GULAG. Jag älskar de där flickorna oerhört mycket. Men det gick inte att tala med dem om Stalin, eller om tågen som efter kriget for till Sibirien med segrare, med dem som var allra djärvast. De andra återvände och teg. En gång fick jag höra: “Fria var vi bara i kriget. Vid frontlinjen.” Vårt största kapital är lidandet. Inte olja eller gas, utan lidandet. Det är det enda som vi ständigt utvinner. Hela tiden söker jag ett svar: Varför konverteras inte allt vårt lidande till frihet? Har det verkligen varit förgäves? Tjaadajev hade rätt: Ryssland är ett land utan minne, den totala amnesins plats, ett jungfruligt medvetande för kritik och reflexion.

Vi har hur många storslagna böcker som helst …

1989

Jag är i Kabul. Jag ville inte skriva mer om kriget. Men nu är jag i ett riktigt krig. Ur tidningen Pravda: “Vi hjälper det afghanska broderfolket att bygga socialismen”. Överallt är krigets folk, krigets saker. Krigets tid.

Igår tog de inte med mig till striden: “Stanna på hotellet, lilla damen. Annars blir det jag som får skulden.” Jag sitter på hotellet och tänker: det finns något omoraliskt i betraktandet av andras mod och risktagande. Det är redan andra veckan jag är här och jag kan inte frigöra mig från känslan att kriget är en för mig obegriplig produkt av den manliga naturen. Men krigets vardaglighet är grandios. Jag har upptäckt att vapnen är vackra: kpistar, minor, stridsvagnar. Människan har funderat mycket över hur man på bästa sätt skall kunna döda en annan människa. Den eviga dispyten mellan sanning och skönhet. Man visade mig en ny italiensk mina, min “kvinnliga” reaktion: “Den är vacker. Varför är den vacker?” På militärt vis förklarade man för mig att om man skulle råka köra över eller trampa på en sådan där … från en viss vinkel … då är en halv spann kött det enda som blir kvar av en människa. Om det onormala pratar man här som om det vore något normalt och självklart. Det är kriget, säger man … Ingen blir galen av de där bilderna, eller av att här på marken ligger det en människa som inte dödats av naturkrafter och inte av ödet, utan av en annan människa.

Jag såg lastningen av en “svart tulpan” (ett flygplan som fraktar zinkkistorna med de stupade till fosterlandet). De döda kläs ofta i den gamla militäruniformen som fanns redan på fyrtiotalet, med ridbyxor, men det händer att de uniformerna inte heller räcker till. Soldaterna pratade med varandra: “De har kommit med nya döda till kylen. Det luktar som en gammal galt.” Jag ska skriva om detta. Jag är rädd för att man inte kommer att tro mig där hemma. I våra tidningar skriver man om vänskapsalléerna som de sovjetiska soldaterna planterar.

Jag pratar med grabbarna, många har kommit hit frivilligt. De bad att få komma hit. Jag har märkt att de flesta kommer från akademikerhem: deras föräldrar är lärare, läkare, bibliotekarier – kort sagt, bildat folk. De drömde uppriktigt om att hjälpa det afghanska folket att bygga socialismen. Nu gör de narr av sig själva. De visade mig ett ställe på flygplatsen där det låg hundratals zinkkistor, de glänste hemlighetsfullt i solen. Officeren som ledsagade mig kunde inte hejda sig: “Kanske finns min kista också här … De kommer att stoppa ner mig i den … Men vad är det jag strider för här?” Han blev genast rädd för sina egna ord: “Det där får ni inte spela in.”

På natten drömde jag om de döda, de hade alla förvånade ansikten: Hur kan det komma sig att jag har blivit dödad? Har jag verkligen blivit dödad?

Tillsammans med sjuksköterskorna åkte jag till ett sjukhus för fredliga afghaner, vi hade med oss presenter till barnen. Leksaker, konfekt och kex. Ett halvdussin nallebjörnar fick jag ta hand om. Vi kom fram till sjukhuset – det var en lång barack, i sängarna fanns inga lakan, alla hade bara varsitt täcke. En ung afghansk kvinna kom fram till mig med ett barn i famnen, hon ville säga något, efter tio år hade alla här lärt sig att tala lite ryska, jag gav barnet en leksak, det tog emot den med tänderna. “Varför gör han så där?” frågade jag häpet. Den afghanska kvinnan ryckte bort täcket från den lilla kroppen, pojken saknade armar. “Det var dina ryssar som bombade.” Någon grep tag i mig, jag föll …

Jag har sett hur vår raketavfyrningsramp Grad förvandlar afghanska byar till upplöjd mark. Jag har varit på en afghansk kyrkogård, långsträckt som en österländsk by. Någonstans i mitten av kyrkogården skrek en gammal afghansk kvinna. Jag mindes hur en zinkkista bars in i en by utanför Minsk, och hur en moder tjöt. Det var ett skrik som varken var mänskligt eller djuriskt … Det liknade det jag hörde på kyrkogården i Kabul …

Jag erkänner att jag inte genast blev fri. Jag var ärlig mot mina hjältar, och de anförtrodde sig åt mig. Var och en av oss hade sin egen väg till frihet. Innan Afghanistan trodde jag på en socialism med mänskligt ansikte. Jag återvände därifrån fri från alla illusioner. “Förlåt mig, far”, sade jag när vi möttes, “du uppfostrade mig med en tro på de kommunistiska idealen, men det räcker med att en enda gång få se hur de som nyligen var sovjetiska skolbarn, sådana som du och mamma undervisar (mina föräldrar var byskollärare), på främmande mark dödar människor de inte känner, för att alla dina ord skall förvandlas till stoft. Vi är mördare – förstår du det, pappa!?” Far började gråta.

Från Afghanistan återvände det många fria människor. Men jag har också ett annat exempel. Där, i Afghanistan, var det en kille som skrek åt mig: “Kvinna, vad kan du begripa av kriget? Tror du kanske att folk dör i kriget så som de dör i böcker och på bio? Där dör de vackert, men här dödade de min vän igår – kulan träffade i huvudet. Han fortsatte att springa i kanske tio meter till och försökte fånga sin hjärna …”

Men sju år senare älskar samma kille, som nu är en framgångsrik affärsman, att berätta om sin tid i Afghanistan. Han ringde till mig: “Vad är det för vits med dina böcker? De är alldeles för hemska.” Detta var redan en annan människa, inte den jag mötte mitt i döden, och som inte ville dö vid tjugo års ålder …

Jag har frågat mig själv hurdan bok om kriget jag skulle vilja skriva. Jag skulle vilja skriva om en människa som inte skjuter, som inte kan skjuta på en annan människa och som lider av själva tanken på krig. Var finns han? Jag har inte mött honom.

1990–1997

Den ryska litteraturen är intressant genom att det bara är den som kan berätta om det unika experiment som det väldiga landet har genomgått. Man frågar mig ofta: Varför skriver ni hela tiden om det tragiska? För att det är så vi lever. Nu lever vi visserligen i skilda länder, men den “röda” människan finns ändå överallt. Kommen ur det livet och med de minnena.

Länge ville jag inte skriva om Tjernobyl. Jag visste inte hur man skulle kunna skriva om detta – med vilka verktyg och från vilket håll skulle man närma sig? Namnet på mitt lilla land, som glömts bort i Europa och som världen tidigare nästan aldrig hört talas om, började höras på alla språk, och vi, belarusier, blev Tjernobylfolket. Vi var de första som kommit i beröring med det okända. Det stod klart att förutom de kommunistiska, nationella och religiösa utmaningarna stod vi nu också inför sådana som var grymmare och fullständigare, men ännu dolde sig för våra blickar. Efter Tjernobyl var det något som öppnats på glänt …

Jag minns hur en gammal taxichaufför förtvivlat svor när en duva slog emot framrutan: “Varje dag är det två-tre fåglar som krossas. Men i tidningarna skriver de att situationen är under kontroll.”

I städernas parker skyfflade man ihop alla löv och fraktade iväg dem till platser utanför staden, där begravde man dem. På smittade ställen hyvlades jorden bort och begravdes, den också – man begravde jorden i jorden. Man begravde ved och gräs. Alla hade lite galna ansikten. En gammal biodlare berättade: “På morgonen gick jag ut i trädgården, det var någonting som saknades – ett välbekant ljud. Inte ett enda bi … Man hörde inte ett enda bi. Inte ett enda! Varför? Vad var det som hade hänt? Nästa dag flög de inte heller ut, och likadant var det den tredje dagen … Sedan meddelade de oss att det hade skett en olycka på kärnkraftverket, och det låg alldeles intill. Men länge visste vi ingenting. Bina visste, men inte vi.” Tjernobylinformationen i tidningarna bestod helt och hållet av militära uttryck: explosion, hjältar, soldater, evakuering … Vid själva kraftverket arbetade KGB. Man sökte efter spioner och sabotörer, det gick rykten om att olyckan var en planerad aktion av västliga säkerhetstjänster, för att underminera det socialistiska lägret. I riktning mot Tjernobyl rörde sig krigsmateriel, soldater kom åkande. Systemet fungerade, som vanligt, på militärt vis, men soldaten med ny kpist var tragisk i denna nya värld. Allt som han kunde göra var att utsätta sig för stora doser radioaktiv strålning och dö när han kom hem.

Inför mina ögon förvandlas den förtjernobylska människan till en Tjernobylmänniska.

Den radioaktiva strålningen gick inte att se eller röra vid, man kunde inte känna dess doft … Sådan var den välbekanta men okända värld som redan omgav oss. När jag for in i zonen förklarade man snabbt för mig: du får inte plocka blommor, inte sätta dig i gräset, inte dricka vatten ur en brunn … Döden lurade överallt, men det var redan ett annat slags död. I okänd skepnad. Bakom nya masker. Gamla människor som överlevt kriget evakuerades återigen, och de tittade mot himlen: “Solen skiner … Här finns ingen rök och ingen gas. Och de skjuter inte. Det här är väl inget krig? Men ändå måste vi bli flyktingar.”

På morgonen grep alla girigt tidningarna men lade genast ifrån sig dem igen, besvikna – man hade inte funnit några spioner. Man skrev inte om folkets fiender. Världen utan spioner och folkfiender var också obekant. Något nytt hade börjat. Tjernobyl direkt efter Afghanistan gjorde oss till fria människor.

För mig hade världen vidgats. I zonen kände jag mig varken som belarusier, ryss eller ukrainare, utan som en företrädare för en biologisk art som skulle kunna utrotas. Två katastrofer sammanföll: en social – det socialistiska Atlantis hade försvunnit under vattnet, och en kosmisk – Tjernobyl. Imperiets fall oroade alla: folk bekymrade sig över livet och vardagen – hur skulle man få pengar att handla för, hur skulle man överleva? Vad skulle man tro på? Under vilka fanor skulle man åter resa sig? Eller skulle man bli tvungen att lära sig leva utan någon stor idé? Det sistnämnda var något som var obekant för alla, eftersom man ännu aldrig hade levt så. Den “röda” människan ställdes inför hundratals frågor, hon uthärdade dem i ensamhet. Aldrig hade hon varit så ensam som under frihetens första dagar. Runt omkring mig var chockade människor. Jag lyssnade på dem …

Jag stänger min dagbok …

Vad hände med oss när imperiet föll? Tidigare hade världen varit uppdelad: bödlar och offer – det var GULAG, bröder och systrar – det var kriget, väljare – det var tekniken, den moderna världen. Tidigare delades vår värld dessutom in i de som satt i fängelse och de som lät fängsla folk, idag finns det en uppdelning i slavofiler och västvänliga, och i nationalförrädare och patrioter. Och dessutom mellan dem som kan köpa och dem som inte kan köpa. Den sistnämnda uppdelningen är, skulle jag vilja säga, den allra svåraste prövningen efter socialismen, eftersom alla nyligen var jämställda. Den “röda” människan kunde således inte inträda i det frihetens rike som hon drömt om hemma i sitt kök. Man hade delat upp Ryssland utan hennes medverkan, och hon blev kvar utan någonting. Förnedrad och bestulen. Aggressiv och farlig.

Vad jag hört när jag har rest runt i Ryssland …

– En modernisering är möjlig hos oss, med hjälp av avrätt-ningar ochsjarasjkor [specialarbetsläger för vetenskapsmän].

– En ryss vill liksom inte bli rik, han är till och med rädd för det. Men vad vill han då? Det finns en enda sak som han alltid vill: att ingen annan skall bli rik. Eller rikare än han själv.

– Någon hederlig människa kan du inte finna hos oss, men det finns helgon.

– Några framtida generationer som inte blivit hunsade och slagna skall vi inte hoppas på; ryssar förstår sig inte på frihet, de behöver kosacker och piskor.

– De två viktigaste ryska orden: krig och fängelse. Man stjäl, är ute och svirar ett slag, sitter i fängelse … kommer ut och hamnar där igen …

– Det ryska livet bör vara hårt och torftigt – då reser sig själen och inser att den inte tillhör denna världen … Ju smutsigare och blodigare, desto större utrymme blir det för den …

– Det finns varken kraft eller galenskap nog för en ny revolution. Det saknas djärvhet. Ryssarna behöver en idé som får blodet att isas i ådrorna …

– Så pendlar vårt liv mellan lössläppthet och fängelse-tillvaro. Kommunismen har inte dött, liket lever.

Jag tar mig friheten att säga att vi har missat den chans vi hade under 1990-talet. När frågan ställdes: Hurdant land bör vi ha – ett som är starkt och mäktigt, eller ett hedervärt, där det är gott att leva för människorna? Då valde vi den första varianten: ett som är starkt och mäktigt. Nu har vi åter en tid av styrka och våld. Ryssarna krigar med ukrainarna. Med sina bröder. Min far var belarusier och min mor var ukrainare. Och vi är många som har det så. Ryska flygplan bombar Syrien …

Förhoppningarnas tid har ersatts av rädslans tid. Tiden har börjat gå baklänges … Tiden second hand …

Nu är jag inte längre så säker på att jag har skrivit färdigt den “röda” människans historia …

Jag har tre hem: mitt belarusiska hemland – där min far föddes och där jag själv har levt i hela mitt liv, Ukraina – min mors hemland, där jag föddes, och så den stora ryska kulturen, som jag inte kan föreställa mig att vara utan. De är mig alla kära. Men att i vår tid tala om kärlek är svårt.

Översättning: Kajsa Öberg Lindsten

 

 

Video: Tu Youyou says there is much more to be done in health cause

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Dec. 6(Greenpost)–Tu Youyou, Chinese  Nobel Prize Laureate in Medicine has said that there is more to be done in health cause.

She called on young people to follow the requirement of the World Health Organization and further research on new drugs to prevent the resistance to Artemisinin. See the live video of the press conference at Nobel Forum at Karolinska Institutet on Dec. 6.  filmed by Anneli Larsson from Green Post.

Action called on short-lived climate pollutants to reduce climate warming

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Dec. 3(Greenpost)– A new assessment by Arctic Monitoring Assessment Program has called for action on short-lived climate pollutants to reduce climate warming in the short-term.

This is because a complement to action on carbon dioxide Short-lived climate pollutants (SLCPs) are air pollutants that, like carbon dioxide, are causing the Earth’s climate to warm.

The Arctic Monitoring and Assessment Programme (AMAP) has examined the Arctic climate impacts of the SLCPs methane, black carbon and tropospheric ozone, according to a statement from AMAP.

The new AMAP assessments outline key findings regarding: how global and regional reductions in SLCPs may influence projected Arctic warming and which emission sources and regions contribute most to Arctic climate change.

At the ongoing COP in Paris governments will discuss actions aimed at preventing global average temperatures rising by more than 2 degrees C by 2100.

Carbon dioxide emissions are the major driver of anthropogenic climate change and reductions in carbon dioxide emissions are therefore necessary and urgent if the threats posed by climate change are to be addressed.

However, other air pollutants including black carbon and methane also contribute to global warming.

Unlike carbon dioxide, short-lived climate pollutants (SLCPs) have a relatively short residence time in the atmosphere (of a few days to about a decade – hence the term short-lived). The shorter the lifetime, the more quickly atmospheric concentrations can be reduced by lowering emissions.

This means that action on SLCPs has the potential to slow the rate of climate warming on a comparatively shorter time scale.

Action to reduce SLCPS should be seen as a complement to, and not a replacement for action to reduce emissions of carbon dioxide. Human activities have caused increased air concentrations of methane, black carbon, and ozone, affecting both global and Arctic climate.

However, technological measures to reduce emissions of SLCPs and coemitted pollutants already exist. Actions to reduce methane emissions could slow the global warming expected by 2050 by approximately 0.2 degrees C.

Arctic warming is part of global warming. Consequently, reducing overall global warming will also result in reduced Arctic warming and slow the rate of melting of snow and ice.

A reduction of about 0.25 degrees C in the Arctic could be achieved through global actions to reduce emissions of black carbon and co-emitted air pollutants.

Much of the avoided warming from black carbon is associated with reducing black carbon on snow and ice.

Thus, if these existing measures were introduced to their maximum extent globally, the AMAPs assessments indicate that Arctic warming could be reduced by roughly half a degree C by 2050.

The assessments did not consider the cost or likelihood of maximum feasible reduction.

These estimates of avoided warming can be compared with an expected Arctic warming due to all climate forcers over the period to 2050 of approximately 2 degrees C from current level.

Arctic temperatures are warming at about twice the global average and this is resulting in unprecedented changes in Arctic sea ice, land ice, permafrost, and snow cover.

While uncertainties associated with climate warming and effects of mitigation actions exist for these SLCPs, they should not be an impediment to taking action.

Action on black carbon and ozone has added benefits since these pollutants are also harmful to human health.

Arctic countries are responsible for substantial amounts of SLCPs and co-emitted air pollutants from sources associated with important anthropogenic emissions sectors.

 

Xi-Ma meeting of great historical significance

By Xuefei Chen Axelsson

STOCKHOLM, Nov. 9(Greenpost)–Chinese leaders Xi Jinping from the Mainland and Ma Yingjiu from Taiwan shook hands on Nov. 7 during a meeting in Singapore.

This scene has been spread all over the world among Chinese and overseas Chinese. It has been such a striking historical scene.

Many people say the handshaking was the first time since 1949.  Some others think this was the first time since the Chongqing meeting between Mao Zedong and Chiang Kai-skek.

This meeting was arranged under very careful consideration by the two sides. First, the two leaders just call themselves leader, not president. They call themselves Sir, not comrade.  It shows the eagerness from Taiwan side to be closer to the Mainland and the humbleness from the Mainland to be closer to Taiwan.

It is well-known that the Mainland has always welcome Taiwan to come back and never abandon the idea to unite Taiwan to the Greater China, even with the principle of “one country, two systems” like Hong Kong.

People in the Mainland always treats Taiwan as an indispensable, inalienable part of China. If Taiwan wants to be independent, the Mainland will even resort to force.

So there is no problem for the mainland to open its arms to hug Taiwan. But for a long time, Taiwan has been very advanced and didn’t like to be too close with the mainland except to do business.

However, with the rapid development of the mainland over the past 30 years, to be united or to clear the hurdle of all kinds has become the common call of people from both sides of the Taiwan Strait.

Even ten years ago, I talked with a Taiwan Primary School teacher.

“I think we should have direct flight so that I won’t travel home through South Korea or Hong Kong.” She said.

Another woman who worked in Shenzhen said she felt at home in the Mainland.

“I work in Shen Zhen, it feels at home. I have no problem to be in the Mainland. There are a lot of working opportunities here. ”

Chinese economy has spilt over  great attraction for the Taiwanese. Meanwhile, Taiwan also becomes very attractive.

Tens of thousands of mainland Chinese would like to choose Hong Kong and Taiwan as its first choice to go abroad because it is nearby, people talk common language and the most important is that it is not that expensive.

Chinese people do not fly to Europe or America immediately if they travel as a tourist due to language barrier and economic reasons.

Thus, there is such a strong demand among people to be convenient to step on each other’s soil.

There is strong emotions between the two sides too. Many Chinese in the mainland remember that song of Gu Lang Yu. And it was so popular in the mainland in the 1980s. They call it “Treasure Island Taiwan”.

Finally people see the shaking hands of the two handsome leaders feeling like real brothers.

In his speech, Xi said  that the two sides have the capability and wisdom to solve their own problems indicating that there is no need to have outside intervention.

Xi said the two sides are brothers with the same blood and thread even if the bones are damaged.

Ma has proposed five detailed proposals for improving bilateral relations. He said the two sides are in the best relations since 66 years ago.

Analysts hold that the meeting shows Xi’s confidence and flexibility. His meeting with Ma is to help Ma to become better during the election. The CPC likely hopes Ma can win and continue to rule Taiwan.

With improvement of relations between the two sides of the Taiwan Street, there will be no use for the US to send its ships into the South China Sea.

The meeting is conducive to the world peace and some people even said they should be recommended to be Nobel Peace Prize winner. Why not?

News Analysis: China five-year plan to chart reform, growth path

BEIJING, Oct. 28 (Greenpost) — China is mulling the 13th five-year plan, which will chart its reform and growth path, when the country is entering a “new normal” of slower growth and boosting re-balancing towards consumption and services.

The new five-year period from 2016 to 2020 will be key for reforms, which can facilitate economic growth, including reforms on tax and fiscal policy, state-owned enterprises and finance, according to China International Capital Corporation (CICC), one of China’s leading investment banks.

Leaders of the Communist Party of China (CPC) met in Beijing on Monday for a four-day meeting to discuss changes, while the fifth plenary session of the 18th CPC Central Committee will review proposals for the five-year plan. After taking into account the proposals, a final plan will be ratified by the annual session of China’s top legislature in March 2016.

The biggest challenge for the 13th five-year plan may be capping the runaway financial sector without hammering growth, according to Bloomberg research.

More financial market reforms are expected to be included in the new plan to encourage risk-taking and stoke growth for small and medium businesses.

Non-traditional financial services may be allowed a greater role in the economy to cut reliance on the state-owned mega-banks and their traditional deposit taking and lending function, it forecast.

Newly-packaged financial intermediation services such as peer-to-peer lending, crowd funding, Internet-based financing, asset securitization, derivatives and corporate bonds are likely to be a regulatory focus and encouraged, it said.

The more meaningful function of the meetings is prioritization of various policy targets, especially considering China’s economic growth has continued to decelerate, settling at 6.9 percent during the third quarter of this year, said Zhu Haibin, chief economist for J.P. Morgan China.

Like in previous five-year plans, a GDP growth target is likely to be included. The market estimates the growth target for 2016-2020 will be put between 6.5 and 7 percent.

The market interprets the growth target as an important indicator of how leaders will prioritize growth and structural re-balancing, Zhu said.

If the growth target is lowered to 6.5 percent, it implies the government will tolerate slower growth to leave more room for structural re-balancing. Accordingly, there will be less stimulus efforts by the government. If the target is left unchanged at 7 percent, it implies the government will have to maintain its loose policy stance and do more easing, and perhaps at the cost of structural re-balancing, Zhu said.

Not surprisingly, no one seems to consider a growth target below 6.5 percent, as China’s target to double GDP between 2010 and 2020 will require the average GDP growth in 2016-2020 to be 6.5 percent, he added.

The previous five-year plan in 2011-2015 set an average annual growth target of around 7 percent. Between 2011 and 2014, the economy expanded by an annual rate of 8 percent. Enditem

Source Xinhua

Editor  Xuefei Chen Axelsson

China lodges protest with U.S. on warship patrol in South China Sea

BEIJING, Oct. 27 (Greenpost) — The Foreign Ministry on Tuesday expressed “strong  discontent” and “resolute opposition” over a U.S. warship patrol near Zhubi Reef, which is part of China’s Nansha Islands in the South China Sea.

This action by the United States threatens China’s sovereignty and security interests, endangers the safety of personnel and facilities in the reef, and harms regional peace and stability, ministry spokesperson Lu Kang said in a statement.

Lu urged the U.S. to “immediately correct its wrongdoing.”

Earlier on Tuesday, the U.S. warship USS Lassen entered waters near Zhubi Reef without the permission of the Chinese government, according to Lu.

The U.S. warship was monitored, tracked and issued with warning, said the spokesperson, adding that China will continue to watch the situation and “do whatever is necessary.”

Stressing that China’s sovereignty over the Nansha Islands and its adjacent waters is “irrefutable,” Lu said China is prepared to respond to any deliberate provocation by any country.

China respects other countries’ freedom of navigation in accordance with international law, Lu said, however, China is firmly opposed to any action that harms China’s sovereignty and security in the name of freedom.

The construction activities undertaken by China on its own territory is an internal affair and will not block the legal freedom of other countries, the spokesperson said.

The U.S. side should remember its commitment that it would take no position on territorial disputes, as this would damage China-U.S. ties and regional peace, said Lu.

Earlier Tuesday, Foreign Minister Wang Yi, in response to a question on the U.S. Navy’s intention at a seminar, warned the U.S. not to “make trouble out of nothing.”

“If it is true, we advise the U.S. to think twice before it takes any action,” he said, urging them “not to act in an imprudent way and not to make trouble out of nothing.” Enditem

Source: Xinhua

Editor: Xuefei Chen Axelsson

 

Spotlight: Xi’s visit to open new chapter for China-UK relations, sets example for int’l cooperation

Stockholm, Oct. 18 (Greenpost) — As the comprehensive strategic partnership between China and Britain enters its second decade, Chinese President Xi Jinping’s first state visit to the country, scheduled between Oct. 19 and 23 at the invitation of Queen Elizabeth II, will open a new chapter for bilateral ties.
cropped-20151013230708_225354148.jpg
   President Xi‘s visit to Britain will further revitalize the forty-year-old China-Europe partnerships as the two sides embark on a new journey based on the consensus of peace, growth, reform and civilization.
At a time when China’s sweeping reforms are entering a decisive year, and as China is drafting its 13th five-year plan, China’s top leader will take this significant visit as an opportunity to continue declaring China’s peaceful development and its determination of reform and opening-up.OPENING NEW CHAPTER FOR CHINA-BRITAIN RELATIONS
British Foreign Secretary Philip Hammond told his Chinese counterpart Wang Yi in New York in late September that Britain is looking forward to Xi‘s visit and will speed up efforts to make good preparations.
Prince William handed Xi Queen Elizabeth II’s invitation letter when he visited China in March, and the Queen made a formal announcement of Xi‘s visit at the opening ceremony of a new parliament held in late May.
Now as the visit approaches, the royal family, the government and the people of Britain are all eagerly awaiting Xi‘s coming and are fully prepared to welcome him.
During the visit, the Queen will hold a welcoming ceremony for Xi and invite him for both an informal lunch and a formal dinner. Together, the two leaders will review the Royal Horseguards. Several members of the royal family will attend Xi‘s activities during the visit — a high standard of reception that showcases the high level of ties.
Xi will also hold talks with Prime Minister David Cameron and make joint plans for the future development of China-Britain relations. In addition, Xi will also meet with leaders of opposition parties and parliamentary leaders to hear their appeals and expectations for relations between the two nations.
Zhou Hong from the Chinese Academy of Social Sciences thinks that Xi‘s upcoming trip, during which he will visit a single European nation, is very rare in Sino-European history, and that it in some way indicates China attaches great importance to its relations with Britain, which is a major country at the core of the European Union.
As the world’s two major countries , China and Britain share comprehensive common interests while shouldering the important responsibility of promoting world peace and stability,Xi said when meeting with Prince William in March in the Great Hall of the People.
Acting as permanent members of the United Nations’ Security Council, China and Britain have maintained good long-term communication on regional and global affairs.
The relationship between China and Britain is becoming increasingly stable and mature, which not only brings concrete benefits to the two peoples, but also actively contributes to world peace and development, Chinese Ambassador to Britain Liu Xiaoming said.ENHANCING COOPERATION FOR WIN-WIN RESULTS
During his visitXi is scheduled to deliver an important speech in the City of London, where he will systematically expound China’s domestic and foreign policies, charting the future course for China-Britain and China-Europe economic and trade cooperation.
Xi‘s visit offers Britain an opportunity to better understand him and his thoughts, said Stephen Perry, chairman of the 48 Group Club.
In the bilateral talks on the sidelines of the nuclear security summit held in The Hague last March, Xi and Prime Minister Cameron agreed to push forward cooperative programs in such areas as nuclear power, high-speed rails, high technology and finance, among others.
Since 2012, London has been seeking to become the key Western hub for trading the Chinese yuan. Among the 53 agreements made in the UK-China Economic and Financial Dialogue this September, three are focused on bilateral financial cooperation.
In his state visit to China this September, British Finance Minister George Osborne said Britain welcomes China to participate in the construction of its new nuclear programs. Making special reference to the construction and operation of Hinkley Point C, he said that Britain wants to make it a cooperation platform for Chinese capital, French technology and the British market. If carried out, it would be the first time for China to invest in a Western nuclear industry.
This April, Britain has encouraged enterprises and financial institutes both at home and in China to participate in Britain’s HS2 railway project.
During his upcoming visit to Britain, Xi will attend a banquet and visit research projects and local businesses in Manchester, a major industrial city the British government wants to revitalize. Britain is committed to work with China on the Belt and Road initiative and plans to attract Chinese capital to help with the revitalization program.

ELEVATED PEOPLE-TO-PEOPLE EXCHANGES
During his first state visit to the EU countries, the Chinese president said in his keynote speech at the College of Europe in Belgium’s Bruges that China and Europe need to build four “bridges” of peace, growth, reform and progress of civilization to step up friendship and cooperation.
On the bridge of common cultural prosperity linking the two major civilizations of China and Europe, Xi said China represents the Eastern civilization in an important way, while Europe is the birthplace of the Western civilization.
During his upcoming visitXi will take part in cultural activities to deepen the China-Britain friendship and promote bilateral exchanges. In recent years, the people-to-people exchanges, which play an important role in the China-Britain relationship, have been further enhanced.
This year marks the first “China-UK Cultural Exchange Year”, with both sides holding various activities in the other country, forming a bigger platform for the cultural creative industries in both countries as well as providing opportunities for people from both countries to enjoy literature and art works and communicate with each other.
While there are around 150,000 Chinese students studying in Britain, there are 6,000 British students studying in China. According to a British report, China has become the largest source of overseas students in Britain.
In the meantime, Britain is experiencing a “Mandarin fever,” with over 20 Confucius Institutes being established in 10 years, ranking the first among EU countries.  Enditem

Source Xinhua      Editor  Xuefei Chen Axelsson 

China Focus: China beefs up Food Safety Law

GUANGZHOU, Sept. 23 (Xinhua) — China is preparing a tougher Food Safety Law to come into effect on Oct. 1, said a senior official with China Food and Drug Administration (CFDA) on Tuesday.

Guo Wenqi made the remark at a seminar on food safety and rule of law in Guangzhou, capital city of south China’s Guangdong Province.

In April, the Standing Committee of China’s National People’s Congress (NPC), the country’s top legislature, adopted an amendment to the 2009 Food Safety Law with the heaviest civil, administrative and criminal penalties yet for offenders and their supervisors.

According to Guo Xiaoguang, head of CFDA Bureau of Investigation and Enforcement, the CFDA has been working with a dozen agencies, including financial institutions, taxation and fiscal departments, on dealing with serious food safety violators.

Enterprises that violate the revised law may face restrictions on loans, taxation, bidding and land use. The CFDA will also provide bigger rewards to whistleblowers.

Hua Jingfeng, deputy head of Public Order Administration at the Ministry of Public Security said, “We encourage tip-offs from the public and food industry associations.”

He said the ministry wants trained police specialized in food crime and so far 21 provincial public security departments have set up food safety teams.

Guan Yingshi from the SPC said people’s courts are taking measures to promote public awareness of food safety law. For example, trials of some notorious food crimes will be on live broadcast.

The Supreme People’s Procuratorate will take action over neglect of duty in food production as well as safety supervision.

“By analyzing the underlying causes of the cases through investigations and trials and drawing lesson from them, the SPP will be able to give advice and help businesses set up regulations and fix loopholes,” said Huo Yapeng of the SPP. Enditem

 

 

News Analysis: Fiscal stimulus to assume bigger growth-supportive role

BEIJING, Sept. 9 (Xinhua) — Although growth uncertainties abound home and abroad, China has plenty of policy options — especially on the fiscal front — to put the economy on track to deliver the around 7 percent annual target.

In its latest effort, the Ministry of Finance on Tuesday put forward multiple fiscal policies aimed at stabilizing growth, such as coordinating funds to accelerate project construction, activating idle money and widening tax breaks.

Other measures include guidance funds for small and emerging businesses, and promoting public-private-partnerships (PPP).

China is battling a property downturn, industrial overcapacity, sluggish demand and struggling exports, which dragged growth down to 7 percent for the first half (H1) of the year.

On top of that, fresh pressures from capital market volatility, currency devaluation in emerging markets, and slumping global commodity prices are further muddying growth prospects.

To achieve the full year growth target, the ministry said it will closely monitor the changing dynamics in the economy and respond with more effective and targeted fiscal policies to support growth, an area where analysts say hold vast potential to shore up growth.

Fiscal surplus for the January-July period was 383 billion (60.22 billion U.S. dollars), leaving plenty room for expansionary policies to increase the budget deficit to 2.3 percent of GDP for 2015, up from last year’s target of 2.1 percent.

Within annual budget, China could record a fiscal deficit of 2.1 trillion yuan for the August-December period, 200 billion yuan more than the same period last year, according to a recent report by China International Capital Corp. (CICC).

In addition, the government’s ongoing drive to activate unspent fiscal funds will make the expansionary fiscal policy more sustainable.

According to the finance ministry, some 13.1 billion yuan of idle fiscal funds have been retrieved and will be redistributed to growth-stabilizing sectors, and 243.8 billion yuan recovered to local budgets.

The more efficient use of idle fiscal funds is equivalent to increasing the government’s disposable funds beyond the budget without raising the government sector’s debt ratio, noted a CICC report.

Meanwhile, to dissolve debt risks of local governments, China has allowed them to replace existing debts with new bonds. The top legislature has approved the expansion of a debt swap program for local governments worth 3.2 trillion yuan in 2015.

On the back of such fiscal support, China has stepped up spending on key infrastructure such as railways in the western regions, renovation of substandard housing and underground utilities, which have all helped boost economic activity already.

“We think infrastructure-investment growth will likely be revived from July’s 16 percent year on year to 20 percent in the coming months, which in turn will provide, at the very least, a counterbalance against China’s ongoing property and heavy industry downturn,” noted a UBS report.

In an assuring message to the market, China’s top economic planner on Monday said the world’s second largest economy is stabilizing and turning for the better, citing stabilizing power use, rail freight and a warming property market as proof for the improvement.

“The economic operation is expected to maintain steady expansion to realize the full-year growth target,” the National Development and Reform Commission said. Enditem

Swedish PM says we cannot live without water

By Xuefei Chen Axelsson

Stockholm, Sept. 7(Greenpost)–Swedish Prime Minister said at the World Water Week that man cannot live without water.

Filmed by Anneli Larsson on Aug. 24, 2015 in Stockholm.

He stressed the importance of having clean water for life. He also recalled the journey of Sweden’s history of cleaning water.

He called on the people all over the world to join hands to provide clean water and face climate change.

China looks forward to adoption of post-2015 development agenda at UN summit

UNITED NATIONS, Sept. 1 (Greenpost) — A Chinese envoy to the United Nations on Tuesday said China looks forward to the successful adoption of the post-2015 development agenda at the UN summit, stressing it will “guide International cooperation for development.”

The remarks were made by Wang Min, China’s deputy permanent representative to the UN, at a meeting of the 69th session of the UN General Assembly.

“China welcomes the adoption by the General Assembly of the resolution on the draft Outcome Document of the United Nations summit for the adoption of the post-2015 development agenda to transmit the post-2015 development agenda agreed by consensus to the summit for its consideration and adoption,” said Wang. “As a development agenda that will guide international cooperation for development in the next 15 years, the post-2015 development agenda is of profound historical significance.”

The document also reaffirms the purposes and principles of the charter of the United Nations and the principle of the common but differentiated responsibilities among other basic principles, while placing continued focus on poverty eradication, he said.

The post-2015 development agenda will not only give renewed impetus to international cooperation for development, but also lay a solid foundation for a successful UN summit of the agenda’s adoption, he said. “China looks forward to the successful adoption of the post-2015 development agenda at the UN summit.”

Moreover, he assured that “China is ready to join others in untiring efforts to implement the post-2015 development agenda and revitalize international cooperation for development.”

In August, negotiators from 193 UN member states agreed on a draft blueprint for sustainable development that will last through 2030. The document outlines 17 ambitious Sustainable Development Goals (SDGs) ranging from issues of poverty, gender equality and economic development to climate change and ocean resource protection. Enditem

Source Xinhua

Editor  Xuefei Chen Axelsson

Sweden strives for gender equality in film industry

Stockholm, Aug. 22(Greenpost)– Sweden is striving for gender equality in film industry as voices are getting louder in the global film industry regarding gender inequality.

(Video:    http://mediaroom.sweden.se/)

A growing body of research and statistics points to what many have been arguing for decades: women are not represented equally behind or in front of the camera.

The Swedish film industry has certainly been no different. Back to 2012, with only 32 percent of Swedish state-funded features produced by women, and women directors and screenwriters underrepresented, Anna Serner, CEO of the Swedish Film Institute (SFI), decided that something needed to be done.

Serner explains, “When I started three and a half years ago, we had an assignment to aim for a 40/60 average of long feature films, in the key positions of director, screenwriter and producer. Of course this always means 40 percent women, but I would say that you should always aim for 50/50 over time”.

Serner has become a bit of a rock-star figure internationally in championing gender equality in the film industry. Her proactive, no-nonsense approach with its proven results has gained worldwide attention from the film industry and media alike.

“What I did was to be very clear in the goal and made an action plan for reaching the goal by the end of 2015. And it took us (only) two and a half years, to reach the goal”.

With four out of five Swedish feature film receiving funding from SFI, their “Towards Gender Equality in Film Production ” action plan naturally had a major effect on what films have been made. Being  expected with any shake-up to the existing system, arguments and criticism ensued from both the creative and the business sides of the industry. Even neighboring Scandinavian countries with a similar film funding system questioned the need for such an aggressive program.

Serner’s views have remained steady. “One very common argument is that you shouldn’t do this because it limits the creativity, the freedom of speech and the quality of the artistic level of films. I would say exactly the opposite, actually, that you need gender equality and you need to get the underrepresented voices… to get quality”.

Who gets to make films is one important aspect of equality in the film industry, how women are represented in front of the camera is another.

Sweden also attracted an unexpected amount of worldwide attention for an initiative by a small art house movie theatre in Stockholm.

Ellen Tejle, Director of Bio Rio, explains,

“Back in 2013, we read that only 30% of women in film had speaking roles, and it got us thinking, ‘We need to do something ourselves! But we don’t produce films, we are just showing them’”.

What the theatre did was to develop the world’s first film classification, “A-rate”, to show if a film passes The Bechdel Test. The Bechdel Test was inspired by American animator Alison Bechdel’s idea from 30 years ago, a basic measure to see if women are fairly represented in a film.

For a film to pass The Bechdel Test, the movie must • have at least two female characters • they must both have names • they must talk to each other about something other than a man. As simple as it was, the “A-rate” campaign sent a shock wave through the industry and media from over eighty countries picked up the story.

The Bechdel Test was used in a number of analyses that followed including the oft-quoted analysis in 2014 by New York based FiveThirtyEight, showing that, of Hollywood films produced since 1990, those which passed the Bechdel test actually had a better return on investment.

Tejle cautions, “We realize that the Bechdel Test is only one tool to evaluate film, and it is not a guarantee of quality or equality, but it gets people talking about women’s representation. I know that, since A-Rate, people have been changing their scripts and changing the casting, and that’s amazing!”.

If Serner has anything to say about it, Sweden will continue to push the gender quality question forward .

“Women tell stories with a new perspective, and that’s what feels new, original, and unique. “ She adds with a smile, “There are a lot of countries that talk about things, but we are the only country that actually does things! You can criticize and you can have opposition, but that is a way of making progress”.

Roundup: China-Pakistan Economic Corridor gains momentum in Pakistan

by Chen Peng
ISLAMABAD, Aug.19 (Xinhua) — The Construction of the China- Pakistan Economic Corridor (CPEC) is now gaining momentum in Pakistan after Chinese President Xi Jinping visited the country in April, companies involved in the massive project said.
The CPEC, a 3,000-km network of roads, railways and pipelines linking Kashgar in northwest China’s Xinjiang Uygur Autonomous Region and southwest Pakistan’s Gwadar Port, is also a major project of China-proposed “Belt and Road” initiative.
The Silk Road Economic Belt and the 21st Century Maritime Silk Road, proposed by Chinese President Xi Jinping in 2013, are aimed at reviving the ancient trade routes that span Asia, Africa and Europe.
During Xi’s visit, China and Pakistan agreed to form a “1+4” cooperation structure with the CPEC at the center and the Gwadar Port, transport infrastructure, energy and industrial cooperation being the four key areas to achieve a win-win result and common development.
On April 20, ground-breaking of five power projects was jointly done by the Chinese president and Pakistani Prime Minister Nawaz Sharif via video link. Among the projects, Zonergy 900 MW solar power plant is likely going to be the first one to be put into Pakistan’s national grid.
The 1.5-billion-U.S.-dollar project, the largest solar power plant in the world located in Bahawalpur of eastern Pakistan’s Punjab Province, is being developed in three phases and is expected to be completed by the end of 2016.
According to Zonergy Company Limited, the first 50 MW of the project is near completion and is going to be energized soon. Before the end of this year, 300 MW will be added to Pakistan’s national grid.
In addition to the Zonergy project, a number of new energy projects, being constructed by Chinese companies, are also proceeding steadily.
The 1.65-billion-dollar Karot hydropower plant, the first investment project of the Silk Road Fund, is being developed by the China Three Gorges Corporation. Construction of the 720 MW project will begin at the end of this year and the plant is expected to be put into operation in 2020.
The Port Qasim coal-fired power plant, the first started project in the energy sector under the CPEC framework, is being constructed by Powerchina Resources Limited. The 2.085-billion- dollar project would start operation by the end of 2017.
According to Punjab Chief Minister Shahbaz Sharif, the CPEC projects are very important for power supplies in the country. He said earlier this month when meeting a Chinese delegation that Pakistan would be able to overcome energy crisis with the cooperation of its brotherly neighbor.
Tangible progress has also been made in transport infrastructure. China Road and Bridge Corporation told Xinhua that realignment project of the Karakorum Highway (KKH) at Attabad Barrier Lake is going to be completed by the end of this month. Prime Minister Sharif is expected to inaugurate the project. The KKH, the only land route between China and Pakistan, will re-open to traffic after being cut off by a barrier lake for over five years.
The Economic Coordination Committee of Pakistan’s cabinet said on Aug. 12 that contracts for constructing two other road projects of the CPEC worth 3.5 billion U.S. dollars will be awarded to Chinese companies through bidding. The two projects, 2.6-billion- dollar Karachi-Lahore Motorway and 920-million-dollar Karakoram Highway upgrade Phase-II, are earmarked for early completion under the CPEC framework.
Last month Pakistan’s Chief of Army Staff Gen. Raheel Sharif inspected the under-construction road network as part of the CPEC. According to the army, 502 km out of the 870-km road network linking the Gwadar Port with the rest of the country have been completed by Frontier Works Origination (FWO). During the inspection, the army chief also vowed that the CPEC “will be built at all costs.”
The Gwadar Port started its long-awaited operations on May 11 as the first private container vessel docked at the deep-sea port. Local fish was exported to the international market through containerized shipment. Speaking at the commencement ceremony, Pakistani Ports and Shipping Minister Kamran Michael said a new dimension was added to the history of the Gwadar Port.
For industrial cooperation, the two countries are planning industrial parks. According to local media, the Pakistani government has proposed 29 industrial parks and 21 mineral economic processing zones in all four provinces. A joint working group would decide and identify the industrial parks, said Pakistani Minister for Planning, Development and Reform Ahsan Iqbal, who hailed the CPEC as a “game changer” and a once-in-a- lifetime opportunity for Pakistan.
The Pakistani government has shown strong willingness to push forward the construction of the CPEC. During a high-level meeting held in Islamabad on July 27 to review the pace of work on CPEC projects, Prime Minister Sharif directed that projects under the CPEC be put on fast-track through mobilization of resources and completion of financial and technical formalities.
His endorsement for the projects is also shared by Pakistani President Mamnoon Hussain, who said in his message on the country’ s 69th Independence Day on Aug. 14 that the CPEC “will lead to economic revival in Pakistan.”  Enditem

 

Sweden’s strategy ahead of COP21

Stockholm, Aug.19(Greenpost)–Sweden has drawn up a strategy that is to guide Sweden’s work ahead of the climate change conference, COP21, in Paris later this year, according to a statement published in the government website.

The strategy identifies priorities and positions in the Government’s climate policy at national, EU and international level.

The objectives and parts of the strategy

The overarching objective of the strategy is for the UN climate change conference in Paris in 2015 to result in a global, fair and legally binding climate agreement that helps to keep global warming as far below two degrees as possible over time. The strategy rests on three pillars:

  • Sweden is to be a leading country and tighten its national climate policy. Sweden is also pushing for the EU to raise its ambitions in terms of emissions reductions.
  • The new climate agreement needs to be dynamic so that countries’ binding emissions targets can be subsequently raised.
  • A good agreement will only be achieved if willing countries cooperate. Sweden is to prioritise cooperation with the countries that are also pushing for an ambitious agreement and that are most vulnerable to      the effects of climate change.

Climate change hits the already vulnerable the hardest

The effects of climate change affect all countries, but poor and vulnerable countries that do not have the resources to adapt to the changes are particularly hard hit. All countries must make the transition to a sustainable society with low emissions and high resilience to the effects of climate change. If done properly, a transition of this kind also has positive effects on economic development and poverty reduction, energy security and improved health, as well as important environmental targets such as clean air.

It is also important to take account of the challenges that come with such a transition. Sweden is encouraging a broader discussion on how the global investment flows can be aligned so that they support socially, economically and environmentally sustainable development with a considerably smaller prevalence of fossil fuels. Important global components include putting a price on carbon dioxide and not subsidising fossil energy.

Raised climate ambitions needed

A new climate agreement under the UN is crucial for international climate efforts. The agreement should be guided by science and include emissions commitments that, over time, can limit global warming to a level as far below two degrees as possible. This will require a higher level of climate ambition as well as new, enhanced initiatives in every country of the world and among central actors, including Sweden and the EU.

COP 21 can provide the political momentum to push forward a higher level of ambition concerning emission reductions also in the EU. Progress is needed regarding both emissions reductions and climate adaptation. Climate financing is important to strengthen climate action. Other tools and instruments for implementation, such as technology development, technology diffusion and capacity development, are also key to achieving the higher climate ambitions. Climate financing will be a crucial issue for whether the world can agree on a new climate agreement in Paris.

China Headlines: All you need to know about China’s new FX policy

BEIJING, Aug. 12 (Greenpost) — When China’s central bank unexpectedly adjusted its yuan central parity system, it triggered the currency’s biggest decline for decades.

So, what exactly happened?

On Tuesday, the People’s Bank of China (PBOC) changed the way it calculated the yuan central parity rate, to close the gap between the rate and the actual trading rate on the money markets.

From Tuesday, the central parity rate has taken into account the previous day’s inter-bank market closing rate, supply and demand in the market and price movements of other major currencies.

Ma Jun, a central bank economist, described the change to the way the central parity rate is calculated as a “one-off” technical correction that should not be seen as the beginning of a devaluation trend.

Just what is the central parity rate?

Each trading day at 9:15 a.m. Beijing time, the central parity rates of the yuan are announced against 11 major currencies including the euro, sterling, U.S. dollar and yen. The rates are determined by a weighted average of pre-opening prices offered by market makers. When the inter-bank FX market opens 15 minutes later, trading may only take place within 2 percent of the rate.

Why now?

The U.S. dollar is strong and a sharp appreciation in the real yuan rate has hit China’s exports hard. The figures for July slumped by 8 percent. Furthermore, the central parity rate has gradually deviated from the market rate “by a large amount and for a long duration,” according to the PBOC, which has undermined “the authority and the benchmark status” of the central parity system.

How did markets react?

On Wednesday, the yuan declined sharply for the second day in a row, leading to a heavy sell-off in regional currencies and raising concern worldwide that volatility will become a drag on global economic growth.

Asian stocks fell.

The yuan is expected to remain weak and volatile in the near term.

Is this a deliberate move to stimulate exports?

Tuesday’s move is regarded as another step towards allowing market forces to determine the value of the yuan, but is probably not enough to make much difference to either exporters or China’s trade partners.

HSBC say the move does not mean that China has begun to purposely devalue the yuan.

“In an environment of soft global recovery, the benefits of beggar-thy-neighbor competitive devaluation are neither clear nor easy to reap,” was the bank’s analysis of the situation.

How will this affect the Chinese people?

A weaker yuan makes imported products more expensive and foreign travel more costly.

The Chinese are just getting used to their new prosperity. Shopping has become very important to them, especially shopping for imported goods. Foreign travel for its own sake, but more specifically for shopping, is central to the aspirations of China’s new wealthy classes. Those who plan to study abroad, particularly at American schools, will also feel the pinch.

Is all this good or bad for the yuan’s chances of a quick inclusion in SDR?

The International Monetary Fund (IMF) has welcomed the reform, which will certainly raise the prospects for the yuan becoming part of the IMF special drawing rights (SDR) currency basket sooner rather than later.

The change does not directly affect the push for SDR inclusion, but an IMF spokesman said on Wednesday that “a more market-determined exchange rate would facilitate SDR operations in case the yuan was included in the currency basket.”

What’s the risk?

The depreciation might trigger capital flight, dealing a blow to the stability of China’s financial system. Bloomberg economists Fielding Chen and Tom Orlik reckon that a 1-percent depreciation against the dollar will suck 40 billion U.S. dollars out of China. While 40 billion U.S. dollars is certainly not chicken feed, with massive foreign exchange reserves, substantial bank deposits and a controlled capital account, China is well set to deal with such an eventuality.

So, what next?

The PBOC has promised more FX reform along the lines of “market- orientation” and opening up the FX market. More foreign entities are being allowed to participate in China’s financial markets, and the onshore-offshore yuan exchange rate will gradually be unified. Enditem